Herr talman! Denna debatt rör två olika rapporter från Riksrevisionen. Jag kommer bara att beröra betänkande AU15 om effekter av Arbetsförmedlingens Förberedande och orienterande utbildning. Där har vi i Vänsterpartiet en reservation. Den yrkar jag bifall till.
Herr talman! Förberedande och orienterande utbildning är en av Arbetsförmedlingens allra största insatser. Senast var det ungefär 75 000 personer som deltog i insatsen, till en kostnad av 2 miljarder kronor. Det är en insats som i och för sig har minskat, eftersom arbetslösheten totalt sett har minskat ganska drastiskt. Men vi vet att vi har en situation där många som blir kvar i den sjunkande arbetslösheten blir långtidsarbetslösa. Detta är en insats som ofta rör den gruppen.
Riksrevisionen har granskat effekterna av denna insats över en ganska lång tid. Granskningen visar att deltagare till exempel kunde få lägre arbetsinkomster än andra arbetslösa.
Vi ska i och för sig vara noga här. Dels påverkas effekterna mycket av det som händer lite tidigare, något som delvis har ändrats med tiden, dels konstaterar man att det är bättre effekt av den här insatsen dels för personer födda utanför Europa, dels för personer med kort utbildning, alltså de grupper som generellt har kommit att bli starkt överrepresenterade bland de långtidsarbetslösa.
Det här betyder alltjämt att insatsen på det hela taget fungerar ganska dåligt eller möjligen kan sägas vara kontraproduktiv för en hel del andra deltagare. Riksrevisionen rekommenderar Arbetsförmedlingen bland annat att använda den här insatsen mer restriktivt och att skapa bättre förutsättningar för att utvärdera olika inriktningar av insatsen.
Regeringen säger i sin skrivelse att den huvudsakligen instämmer i den problembeskrivning som Riksrevisionen redovisar och i de rekommendationer som lämnas. Regeringen konstaterar samtidigt att det är svårt att fånga effekterna, eftersom det handlar om flera insatser med olika syften och målgrupper. Man har också gett en del uppföljningsuppdrag till Arbetsförmedlingen.
Det är lätt att hålla med regeringen om det de säger som svar på den här granskningen från Riksrevisionen. Men det går inte att komma ifrån att det här är ett ganska stort problem. Här har vi alltså en mycket stor insats som på det hela taget är dyr och kan sägas vara ineffektiv. Från Vänsterpartiets sida ser vi förstås allvarligt på den kritiken.
Det jag vill understryka och problematisera här, vilket vi också gör i vår reservation, är att det blir för enkelt att bara säga att vi ska följa upp detta bättre och skruva i det så att det blir mer effektivt. Jag menar, och vi menar, att det som har framkommit måste ses i ett bredare perspektiv, att det är rimligt att med utgångspunkt i bland annat det som står i rapporten ifrågasätta en del av de dogmer inom arbetsmarknadspolitiken som både tidigare och nuvarande regering har låtit bli att peta i.
Vänsterpartiet är anhängare av en aktiv arbetsmarknadspolitik. Det betyder att den arbetslöse ska erbjudas aktiva insatser för att bli bättre rustad att ta sig in på eller återkomma till en arbetsmarknad som ständigt utvecklas. För att en sådan politik ska vara verkningsfull behöver insatserna vara konkreta, varierande och utformade med de arbetslösas och arbetsmarknadens behov i åtanke.
Under senare decennier, och särskilt efter högerregeringens tillträde 2006, har en sorts individualiserad bestraffningsfilosofi kommit att prägla delar av arbetsmarknadspolitiken. Detta har främst tagit sig uttryck i sänkningar av ersättningar och i försämrade inträdesvillkor i arbetslöshetsförsäkringen - försämringar som Vänsterpartiet genom budgetsamarbetet den här mandatperioden tillsammans med regeringen har varit med om att delvis reparera.
Även de arbetsmarknadspolitiska åtgärdernas innehåll har i viktiga avseenden förändrats de senaste decennierna, många gånger till det sämre. Högerregeringen drog till exempel kraftigt ned på de yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningarna och lät i stället den så kallade fas 3 växa. Även här har inriktningen på politiken mödosamt vänts, men trots allt detta finns det en stark kvarvarande idé om att arbetslösa som har en komplex situation och som står långt från arbetsmarknaden behöver "aktiveras", även om det sker genom åtgärder som kan ha ett tveksamt värde för den arbetslöse och som många gånger framför allt verkar ha till syfte att kontrollera den arbetslöses tid och vardag.
Det är det här som jag menar kommer till uttryck även i problemen med en insats av typen Förberedande och orienterande utbildning.
Precis som Riksrevisionens granskning visar finns det grupper med tydliga behov av grundläggande hjälp som kan ha rätt så god nytta av insatsen, och det är bra. Men det förefaller också uppenbart att många hänvisas till insatsen trots att såväl Arbetsförmedlingen som den arbetslöse själv vet eller på goda grunder misstänker att åtgärden inte har någon positiv effekt.
Däremot finns det givetvis många anordnare som ser en möjlighet att organisera ett program och få betalt för det. Det för också med sig svårigheter med och kostnader för kontroll i ett läge där anordnare, myndigheter och arbetslösa kan ha incitament som går isär.
För övrigt är det värt att notera att just de här problemen riskerar att öka dramatiskt om högerpartierna får som de vill och omvandlar Arbetsförmedlingen till en ren upphandlingsorganisation för att pumpa ut pengar till mer eller mindre fantasifulla kommersiella anordnare av den här sortens insatser.
Vi hörde nu även Sverigedemokraterna hetsa upp sig och landa i ungefär samma typ av lösning. Vi kan se ett slags konjakseffekt. När det gällde vinster i välfärden hade man trevliga möten med näringslivslobbyister och bytte sedan politik. Här ser vi hur Almega och Svenskt Näringsliv förbereder sig för det man kallar för vår tids stora förvaltningsreform, som skulle handla om att erbjuda tjockare sugrör in i även den här branschen. Här finns det ju många goa miljarder att kalasa på, och då är naturligtvis Sverigedemokraterna ett parti som villigt och snabbt erbjuder sina politiska tjänster.
Herr talman! De samhällsekonomiska kostnaderna för att ha det på det här sättet är stora, och då pratar jag om att man har insatser som verkar mest inriktade på att kontrollera de arbetslösa. Det handlar inte bara om effektiviteten som Riksrevisionen försöker undersöka, utan vi måste ta in sådana frågor som förlorat förtroende för arbetsmarknadspolitiken eller förlorade möjligheter för personer som är arbetslösa på grund av olika typer av problem och som inte får ett adekvat stöd från samhället.
I detta riksmötes sista plenum skulle jag ju önska att regeringen fick i uppdrag att inte bara se över den här insatsen utan också analysera de drivande idéerna bakom arbetsmarknadspolitiska åtgärder riktade till personer som står långt från arbetsmarknaden samt se över möjligheterna att i större utsträckning genomföra sådana åtgärder i Arbetsförmedlingens egen regi i stället för att upphandla dem. Det är vad Vänsterpartiets reservation går ut på.
Allra sist vill jag tacka för debatterna i utskottet och i kammaren och önska i alla fall de flesta en trevlig sommar och en spänstig valrörelse. Ett särskilt tack till kansliet för arbetsmarknadsutskottet som har varit mycket professionella och behjälpliga under denna mandatperiod!
(Applåder)