Herr talman! Äntligen, äntligen, äntligen! När klubbslaget faller i eftermiddag är vi nästan i mål.
Den 15 mars 1989 delade Läkare mot aids, där jag var ordförande, ut boken Rena sprutor till narkomaner i alla riksdagsledamöters fack. Skälet var att man i Skåne efter två års utprövning av sprututbytesprogram hade funnit att man hade kunnat förhindra att skånska injektionsmissbrukare blev smittade av hiv, till skillnad från missbrukarna i Stockholm, som hade drabbats av en hivepidemi.
På den tiden hade vi inga bromsmediciner. Hiv var då 100 procent dödligt. Det var den allvarligaste infektion vi någonsin hade mött. Om vi jämför med smittkoppor så var det bara 30 procent som dog av dem som hade smittats av det.
Då startade man i Skåne på inrådan av Världshälsoorganisationen sprututbytesprojektet. Det var inte bara epidemi man hejdade. Man hittade också missbrukare, en halv gång till, som var okända för socialtjänsten men som hade ett sådant förtroende för hälso- och sjukvården att man kom dit och även fick hjälp in i behandlingsprogram.
Vi i Läkare mot aids tyckte att detta borde prövas på många fler orter i Sverige, men det var ett kompakt motstånd, framför allt från socialtjänsten och en rad organisationer. Hälso- och sjukvården, Läkarsällskapet och Läkarförbundet var helt för och menade att detta är en sjukvårdsfråga, precis som Anders W Jonsson har varit inne på. Det handlar om att hjälpa de här människorna till ett värdigt liv om möjligt och inte bara under hotet av en 100 procent dödlig infektion.
Projektet fick fortsätta. År 1995 var resultaten inte bara i Sverige utan även utomlands sådana att Världshälsoorganisationen och Världsbanken rådde länderna att införa dessa program som en del av hälso- och sjukvården. Sverige var väl det sista landet som kroknade och införde det. Här fanns, precis som Karin Rågsjö sa, fördomar, okunskap och en vulgarisering i debatten som gjorde att riksdagen först 2006 tog beslut om det program som vi har i dag.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ökad tillgänglighet till sprututbytesverk-samheter i Sverige
Jag är lite stolt, måste jag säga, över att dåvarande Folkpartiet redan 1995 motionerade i riksdagen om ett rikstäckande program. I den motionen tog vi också upp den konflikt i missbruksvården som fanns och som fortfarande finns mellan kommuner, socialtjänst och hälso- och sjukvården. Den var väldigt tydlig i början av 90-talet i Socialstyrelsen, som hade väldigt svårt med de här utvärderingarna.
Nu har vi kommit fram till beslut, vilket jag är väldigt glad över. Nu handlar det ju inte bara om hiv utan även om hepatit C och andra hepatiter. Men det handlar också, precis som Anders W Jonsson sa, om hur vi kan få en synvända så att vi ser beroendevården som en hälso- och sjukvårdsfråga. Att vara beroende är en sjukdom, och nu kan hälso- och sjukvårdsinsatser prioriteras på ett sätt som kommer fram.
Det jag vill ta upp i det här sammanhanget är att det har tagit över 30 år från det att WHO tyckte att man borde pröva den här metoden tills vi har kommit till det här målet. Andra ideologiska konfliktsituationer i hälso- och sjukvården har också tagit väldigt lång tid. Ni som har sett Fröken Friman -serien har bevittnat att det tog 17 år för Karolina Widerström från det hon såg att reglementeringen, alltså polisens veckovisa undersökning av prostituerade, inte hade någon effekt på eller motverkade spridningen av veneriska sjukdomar - 17 år! Det är en lång tid för kvinnor i den situation de befann sig att utsättas för den behandlingen.
Det har tagit över 30 år att få fram ett individbaserat receptregister för att höja säkerheten för läkemedelskonsumenterna. Det tog över 30 år att tillåta assisterad befruktning av ensamstående, och så vidare.
Hindren på vägen har varit fördomar och myter som har bromsat. Det finns anledning för oss i riksdagen att se över hur det går att komma till rätta med kommunikationen så att de som är emot ändå kan höra på argumenten, forskningen och kunskapen som ligger till grund för de förändringar som många av oss vill se.
Om vi inte tar diskussionen kommer många människor, läkemedelsanvändare och missbrukare och så vidare, att löpa onödiga risker. Det kostar faktiskt en slant också.
Jag yrkar bifall till förslaget i propositionen och betänkandet.