Herr talman! Olika europeiska länder har helt uppenbart olika närhet till olika länder i Mellanöstern. Det vet vi sedan lång tid tillbaka, och det är inget konstigt i detta. Dessa band är nog starkare än de gemensamma europeiska banden.
Det här inte är en europeisk svaghet, utan det finns även en ovilja hos många EU-länder att överlämna politiken i gemensamma händer. Vi har länge hört till de länder som har varit mest framåtlutade för en mer gemensam utrikes- och geopolitisk kraft men inte gemensam skattepolitik. Andra länder tycker precis tvärtom: Rör inte vår unika utrikespolitiska förmåga, men ta gärna upp skatt gemensamt! Det finns alltså väldigt olika uppfattningar om det.
Som jag sa i min inledning talas det ganska mycket om behoven, men det betalas för lite. Det har gällt Ukraina, och det gäller nu också Mellanöstern. Jag tycker att Sverige har föregått med ett väldigt gott exempel, vilket också noteras i de här sammanhangen.