Herr talman! Regeringen har fattat beslut om att
anta ett nationellt brottsförebyggande program för ett
landsomfattande rådslag med kommuner, näringsliv
och föreningar. Programmet innehåller en strategi för
hur brottsligheten kan förebyggas och skall ses som
ett startskott i ett brett upplagt arbete för att skapa
förutsättningar för ett långsiktigt och uthålligt brotts-
förebyggande arbete inom alla samhällssektorer.
Varför lägger vi fram ett nationellt brottsförebyg-
gande program? Ett kort svar är att brottsligheten har
ökat väsentligt under efterkrigstiden samtidigt som
uppklaringen har minskat. Därför behöver brottslighe-
ten mötas med nya angreppssätt.
Under 1995 anmäldes drygt 1,1 miljoner brott till
polisen. Det är sex gånger så många som under år
1950. Även om de anmälda brotten inte exakt motsva-
rar utvecklingen av den faktiska brottsligheten är det
ställt utom allt tvivel att brottsligheten ökat kraftigt,
både generellt och när det gäller allvarligare brott som
rån, grova stölder och våldsbrott.
Det kan visserligen sägas att endast en mindre del
av brotten utgör ett allvarligt ingripande i människors
integritet och trygghet, men även många av de mindre
grova brotten kan av den enskilde uppfattas som
mycket kränkande och dessutom ibland vara ekono-
miskt belastande. Själva upplevelsen av att ha blivit
utsatt för brott kan skapa en känsla av otrygghet,
vilket är nog så allvarligt som den faktiska skadan av
brottet.
Att brottsligheten ökar och att uppklaringen mins-
kar har både i Sverige och i de flesta jämförbara län-
der lett till insikten att polisen och andra delar av
rättsväsendet inte ensamma kan klara av att bemästra
brottsligheten. Det måste göras tillsammans med
andra berörda samhällssektorer, och insatserna måste
för att minska brottsligheten på lång sikt styras över
från att nästan enbart bekämpa redan begångna brott
till att även förebygga brott. Trots denna insikt har
det, när kriminalpolitikens tillkortakommanden disku-
teras i den offentliga debatten, ofta handlat nästan
uteslutande om straffsystemets utformning och brister
i de rättsvårdande myndigheternas effektivitet. Detta
är förvisso viktiga frågor i sig, men samtidigt bara en
sida av kriminalpolitiken.
Brottsligheten är ju ytterst ett resultat av sam-
hällsutvecklingen i stort, och påverkas givetvis också i
stor utsträckning av andra politiska åtgärder än dem
som faller inom den snäva kriminalpolitikens ram.
Det gäller kanske i särskilt hög grad vissa delar av
samhällspolitiken, t.ex. vad gäller ungdomar, arbets-
marknad, socialpolitik, hälso- och sjukvård och ut-
bildning. En utgångspunkt för regeringens arbete är
således att det samhällsproblem som brottsligheten
utgör måste angripas med en bred kriminalpolitisk
ansats. Medvetenheten måste öka om vikten av före-
byggande insatser inom alla samhällsområden.
En annan utgångspunkt är att brottslighetens orsa-
ker måste angripas lokalt där problemen finns. Sam-
tidigt som brottsutvecklingen sköt i höjden under
efterkrigstiden ersattes mycket av den informella
sociala kontrollen, främst på grund av strukturföränd-
ringar i samhället, av samhällets formella institutio-
naliserade kontroll. På vägen glömdes det viktiga
mänskliga engagemanget och det medborgerliga ini-
tiativet bort. Avståndet mellan de problem som
brottsligheten lokalt orsakar och de åtgärder som skall
bekämpa dessa problem har därför blivit för stort. Nu
blir den nya utmaningen och uppgiften att tillvarata
det medborgerliga initiativet och engagemanget i
samverkan i huvudsak på lokal nivå. På så sätt kan vi
nå framgång i det brottsförebyggande arbetet.
Det nationella brottsförebyggande programmet har
i huvudsak tre byggstenar.
Den första byggstenen gäller införandet av ett
brottsförebyggande perspektiv i samhällspolitiken.
Regeringen och dess myndigheter skall i ökad ut-
sträckning uppmärksamma hur samhällsutvecklingen i
stort och politiska beslut på andra områden än det
kriminalpolitiska fältet påverkar brottsligheten. Större
krav skall även ställas på dem som skapar tillfällen till
brott. Berörda inom alla samhällssektorer skall i högre
grad än för närvarande beakta vilka konsekvenser
deras beslut och åtgärder får för brottsligheten.
Vi kan, genom strukturförändrande åtgärder,
minska antalet brottstillfällen och olämpliga fysiska
och sociala miljöer. Det är ett stort ansvar som måste
bäras av såväl näringslivet och enskilda företag som
politiska beslutsfattare på nationell, regional och lokal
nivå. Det kan handla om många typer av åtgärder,
t.ex. tillverkning av stöldsäkra bilar, stadsplanering,
bostadspolitik och krogsanering.
För att öka medvetenheten om vilken betydelse
näringslivet och vissa delar av den offentliga sektorn
har för skapandet av brottstillfällen och för att öka
ansvarstagandet inom olika branscher och verksamhe-
ter kommer regeringen att bjuda in företrädare för
olika delar av näringslivet till överläggningar om
brottsförebyggande åtgärder. Samråd i sådana frågor
mellan företag, organisationer och företrädare för
olika myndigheter bör också vara ett inslag i det loka-
la brottsförebyggande arbetet.
Samhällets bästa förebyggande resurser är själv-
klart föräldrarna. De har den största möjligheten att ge
sina barn goda uppväxtvillkor. Men ansvaret för bar-
nen bör inte stanna vid den egna familjen. Därför har
även samhällets institutioner ett ansvar för barns och
ungdomars uppväxtförhållanden och för att ge stöd då
föräldrar inte klarar sin föräldraroll.
Regering och riksdag bör ha en särskild skyldighet
att beakta de kriminalpolitiska konsekvenserna vid
införandet av nya eller förändrade regler och verk-
samheter inom den offentliga sektorn. Motsvarande
bör gälla för statliga myndigheter och kommunala
organ på deras områden. Regeringen har därför beslu-
tat att utfärda centrala direktiv till kommittéer och
särskilda utredare för att ge de brottsförebyggande
frågorna ökad uppmärksamhet. Effekterna på brotts-
ligheten skall analyseras och redovisas i de olika
utredningsförslag som läggs fram. Om det inte är
nödvändigt på grund av uppdragets eller ämnets ka-
raktär skall det anges och motiveras.
Regeringen avser också att uppdra åt Boverket att
inventera den kunskap som finns om hur bebyggelse-
planering och utformning av enskilda byggnader på-
verkar brottsligheten samt att se till att de brottspre-
ventiva aspekterna tas med i beslutsunderlaget, både
vid planering av nya områden och vid förändring av
äldre områden. De erfarenheter och kunskaper som
tas fram skall också fortlöpande förmedlas till de
kommuner, byggherrar, bostadsbolag och andra som
är berörda av boendeplanering och byggande.
Den andra byggstenen är det offentliga ansvaret i
kriminalpolitiken. Lagstiftningen och myndighetsar-
betet inom det kriminalpolitiska fältet skall utvecklas
och effektiviseras. Det gäller den straffrättsliga lag-
stiftningen och arbetet vid de rättsvårdande myndighe-
terna polis, åklagare, domstolar och kriminalvård.
Lagstiftningen skall vara sådan att den motverkar
brottslighet.
Ett bra exempel på ett utvecklingsarbete som spe-
lar en central roll i utvecklingen av det brottsförebyg-
gande arbetssättet är närpolisverksamheten. Det är en
förändring av arbetsmetoderna - egentligen en ändrad
polisiär grundsyn - mot ett problemorienterat arbets-
sätt. Som ett resultat av detta följer en organisatorisk
förändring till geografiskt begränsade områden med
lokalt anknutna arbetsenheter.
Det brottsförebyggande perspektivet skall även stå
i fokus vid en reformering av påföljdssystemet. Bl.a.
gäller det att finna alternativ till fängelse och att ut-
veckla frivården och påföljderna för unga, allt för att
förhindra återfall i brottsligheten.
Den tredje byggstenen innebär att åtgärder skall
vidtas för att stödja och främja det medborgerliga
engagemanget vid främst det brottsförebyggande
arbetet på lokal nivå. Detta kan med fördel ske genom
samverkan mellan myndigheter och medborgarintres-
sen. Ett exempel kan vara stöd till övervakning av
medborgerlig och ideell natur som Grannsamverkan
mot brott, Farsor och morsor på stan och Guardian
Angels. Denna samverkan kan också innefatta tek-
niskt brottsskydd och information om åtgärder för att
minska antalet brottstillfällen. Också samverkan mel-
lan medborgerliga initiativ, polisen och sociala myn-
digheter, t.ex. i form av brottsofferjourer och stödper-
soner, kan nämnas.
Det som ytterst avgör om det brottsförebyggande
arbetet skall bli en framgång är de enskilda männi-
skornas inställning och insatser. Många människor är
engagerade och villiga att hjälpa till, men vet inte
alltid på vilket sätt de kan vara till nytta eller vart de
kan vända sig.
För att hålla liv i människors initiativ och enga-
gemang kan det vara bra med en organisation av nå-
got slag. Inrättandet av lokala brottsförebyggande
organ skulle här kunna spela en viktig roll och vara en
naturlig kontaktpunkt för de enskilda, för företag,
föreningar och organisationer som vill göra en insats.
Givetvis bör polisen få en central roll, liksom kom-
munerna.
Om sådana brottsförebyggande organ bildas blir
regeringens ansvar att svara för att dessa får det stöd
och den hjälp de behöver. Detta görs genom att
Brottsförebyggande rådets inriktning på att främja de
lokala verksamheterna utvecklas och förstärks. BRÅ
skall bl.a. bistå med information om brottsförebyg-
gande arbete och biträda med uppföljning och utvär-
dering av åtgärder som vidtas på lokal nivå. Resulta-
ten och erfarenheterna av den verksamhet som bevil-
jats bidrag skall sammanställas för uppbyggnad av en
central kunskapsbank.
För att kunna stödja uppbyggnaden av ett kontinu-
erligt långsiktigt och uthålligt lokalt brottsförebyg-
gande arbete har regeringen för innevarande budgetår
avsatt 10,8 miljoner kronor för stöd till lokala projekt.
Så kommer att ske också under 1997 och 1998. På
sikt bör detta stöd kunna samordnas med det bidrag
som Rikspolisstyrelsen ger till lokala brottsförebyg-
gande projekt.
Det nu presenterade programmet skall inom kort
skickas ut på rådslag till kommuner, näringsliv och
föreningsliv. Regeringen har fattat beslut om att till-
sätta en kommitté med uppdrag att verka för att ge-
nomföra intentionerna i programmet, särskilt på lokal
nivå. Det blir en central uppgift för kommittén att
genomföra och följa upp det rådslag regeringen nu
initierat. Kommittén skall också förmedla kunskap
och information om brottsförebyggande frågor till det
lokala planet. Vidare skall den i en dialog med kom-
muner verka för att det lokala brottsförebyggande
arbetet organiseras på lämpligt sätt, och verka för att
lokala brottsförebyggande program antas. Den skall
också fördela ekonomiskt stöd till uppbyggnaden av
lokal brottsförebyggande verksamhet, följa de resultat
som uppnås och överväga behovet av ytterligare åt-
gärder.
Till ordförande för kommittén har utsetts kommu-
nalrådet Stig Nilsson. Övriga ledamöter är generaldi-
rektören vid Brottsförebyggande rådet Marianne Hå-
kansson och avdelningschefen vid Rikspolisstyrelsen
Bengt Frih samt förbundssekreteraren Anita Sundin,
Kommunförbundet. Till sin hjälp skall kommittén ha
ett kansli. Kommittén skall fortlöpande redovisa resul-
tatet av sitt arbete och avge en slutrapport senast den
30 december 1998.
En av målsättningarna med detta program är att
tyngdpunkten i kriminalpolitiken skall förskjutas mot
åtgärder för att förhindra och förebygga brott. I detta
avseende skall det program som nu presenteras inte
ses som en handlingsplan som har en början och ett
slut, utan snarare som startskottet för en mer långsik-
tig process. På så sätt skapar vi bättre möjligheter för
att på sikt tillsammans minska brottsligheten.