Herr talman! Ja, det skulle kunna bli ett avslutande konstaterande.
Låt mig först notera något. Inget av allianspartierna har brutit ut någonting och kommit överens och därmed slängt detta över ända, som faktiskt skedde med de 300 miljoner som vi diskuterar här. Alla allianspartier ligger med god marginal inom den ökning som regeringen nu faktiskt har fått igenom när rambeslutet har tagits. Vi har inte agerat för att bryta ut det eller för att lägga oss på samma siffror. Det är skillnad mellan allianspartierna. Inte ens rent teoretiskt skulle vi alltså ha kunnat göra det.
Ja, det är en minoritetsregering. Också en minoritetsregering måste känna trygghet i att den kan regera. Den är åtminstone tolererad. Det är inte omöjligt att denna liksom andra frågor kan diskuteras. Men vi har inte en överenskommelse bakom oss som vi har brutit. Utan att jag har något mandat att börja en förhandling här och nu kan man ändå öppna dörren för att detta är en av de frågor som kan diskuteras i framtiden.
Jag vill bara påminna om att regeringen inte förankrade ändringar av utrikesrepresentationen, så som man förband sig. Regeringen har nämligen aviserat konsuln i New York och ambassader i Manila, Lima och Tunis utan att förankra det. När det handlar om överenskommelser har regeringen alltså sin läxa.