Herr talman! Jag vill förtydliga vissa saker för dem som sitter och lyssnar, för det kan ibland bli svårt när vi går ned på detaljnivå. Det finns en enighet om att stå bakom att aktiva åtgärder ska gälla för alla diskrimineringsgrunder. Vi ställer oss alla bakom samma krav om att inte diskriminera. Det vi inte är överens om gäller lagkrav på dokumentation. Det finns fortfarande full frihet att arbeta med detta i företagen varje år, varje månad eller hur man nu vill lägga upp arbetet. Men det är i fråga om lagkraven som det skiljer sig åt mellan oss och regeringspartierna.
När det gäller lönekartläggningarna gjorde vi en förändring 2009 från varje år till vart tredje år och från företag med fler än 10 anställda till företag med fler än 25 anställda. Medlingsinstitutet, som följer detta, kan konstatera att utjämningen av löneskillnaderna inte har bromsats under de år som gått sedan 2009, vilket en del trodde skulle ske med den förändringen. Utvecklingen har i stället fortsatt åt rätt håll i samma takt.
Därför blir detta lite svårt att förstå. Jag har läst i både utredningen och utskottets ställningstagande, men jag hittar inte argumenten. På vilket sätt tror man att det här kommer att ske? Vilken effekt kommer de här förslagen att få? Enligt IFAU:s kritik visar inte utredningen att man kommer att nå de effekter som man förespeglar när man genomför de här lagändringarna. Argumenten finns heller inte att hämta i det svar som majoriteten i utskottet gett på motionen från oss, Kristdemokraterna och Moderaterna, där vi skriver att vi fortfarande vill att lönekartläggningar ska göras vart tredje år.
Vad är det ni vill uppnå?