Herr talman! När det gäller lönekartläggningar är vi överens om att vi vill minska diskrimineringen på arbetsmarknaden. Lönegapet på 5 procent som är oförklarligt och en diskriminering måste minska.
Jag tror dock att ha så ofta återkommande kartläggningar snarare kommer att skapa problem, irritation och inte långsiktiga lösningar utan kanske kortsiktiga lösningar i stället för att man gör långsiktiga planer för förbättrad jämställdhet. Konsultmarknaden kommer naturligtvis se det som väldigt positivt. Det är ett sätt att komma in och göra det åt de företag som inte klarar av det.
Mitt fokus är på aktiva åtgärder. Vi tycker att man ska ha aktiva åtgärder. Men man kan kanske kvarstå i antalet 25 anställda i stället för 10 eftersom man ökar risken att människor blir identifierade om man har för få anställda. I paragrafen om aktiva åtgärder står det att man först ska undersöka om det finns risker för diskriminering.
I undersökningsplikten brukar det ingå att man ska göra statistik och titta på hur många det är. Det är väldigt enkelt när man tittar på kvinnor och män och så vidare och jämför kvinnor och män. Men hur anser Eva-Lena Jansson att undersökningsplikten i övriga fall ska gå till när det gäller könsöverskridande identitet, etnisk tillhörighet, religion och annan trosuppfattning och så vidare? Finns det inte en risk här för att den enskildes integritet kan bli åsidosatt när man ska börja registrera för att göra den här undersökningsplikten? Det är min fråga.