Herr ålderspresident! Tack, Kjell-Arne Ottosson, för en intressant dragning! Det var mycket prat om varg. Jag hade tänkt låta knappen för att begära replik vila i dag, men jag kunde inte låta bli.
Vi var flera från utskottet som var på rovdjurskonferens uppe i Järvsö för ett par veckor sedan. Det var en väldigt bra konferens som belyste alla olika delar, och vi fick mycket fakta på bordet. Konferensens själva syfte var samexistens och hur man ska uppnå det.
Jag är uppvuxen i Värmland, precis som ledamoten. Jag kommer ihåg hur det var på 80-talet, när jag gick i skolan. Då var det vargtiken Ylva som smög omkring, och vi följde henne i skolan. I början på 90-talet fick vi sedan vår första varg uppe i Dalarna. Morfar och jag var ute och spårade och lyckades faktiskt hitta spår där vargen hade gått över. Det var väldigt spännande!
Nu har vi någonstans runt 450 vargar i Sverige. Det är en framgångssaga att vi har fått tillbaka rovdjuren, men vi ser att själva stammen inte är i så gott skick. Det saknas genetisk variation. Vi vet från beståndsberäkningar av ekologer och biologer, som kan räkna på det här, att det behövs en viss kritisk massa för att det ska bli en population som är hållbar på lång sikt. Vi ser också mönstret med klimatförändringarna.
Om stammen nu ska minskas så mycket som ledamoten sa här - vilket jag själv inte håller med om - får vi en ännu mindre genetisk variation. Stammen blir ännu mer utsatt för eventuella sjukdomar och andra saker som händer.
Jag har därför en fråga till ledamoten. Om man nu ska ha en så här liten stam - vilket jag tror är omöjligt - måste man få ett genetiskt utbyte. Var ska det komma ifrån, och är det en del av er vargpolitik?