Herr talman! Jag ska börja med Riksrevisionens kritik. Den gäller från 1996, när Ann-Kristine Johanssons parti hade ansvar för politiken, fram till 2012. Jag håller med om att det finns en kritik som varje regering måste ta till sig. Man säger att regeringen inte har styrt tillräckligt utan att Energimyndigheten själv har vidtagit vissa uppstramande åtgärder. Men på det hela taget är slutsatserna att det är en effektiv verksamhet men att det har tagit för lång tid med tillståndsgivning och annat. Där är det olika myndigheter på länsnivå och så vidare som också hamnar i skottgluggen.
När det gäller export vet Ann-Kristine Johansson att vi under förra året har exporterat, om jag minns rätt, ungefär tre gånger så mycket el som vindkraften ger i Sverige. Det subventioneras av varenda elkonsument i detta land. Men vinsterna av detta hamnar i fickorna på dem som exporterar vindkraften. Man kan nog säga att vindkraften i Sverige i huvudsak exporteras. Den behövs inte i energibalansen eftersom vi har vattenkraften, kärnkraften och kommunala kraftvärmeverk som oftast är bioeldade. Det har varit tillräckligt under det gångna året. Resten har exporterats. Det har varit den dyrare vindkraften, om man tittar på energibalanserna, som har exporterats.
Vad jag menar är att det är felaktigt att tala om att vi har ett elöverskott i Sverige och att vi nu kan stänga ned produktionsanläggningar. Men vi har även ett lastbilsöverskott, och det exporterar vi. Att exportera miljövänlig koldioxidfri elektricitet till grannländerna är en fantastisk affärsidé om man har ledningar. Det borde vara mer miljövänligt än att exportera diesellastbilar. Men på något sätt är det fulare att exportera elektricitet. Det förstår jag faktiskt inte.
(Applåder)