Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag självklart står bakom samtliga Miljöpartiets reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation nr 2.
Precis som Bo Bernhardsson var inne på är banksektorn väldigt viktig för samhällsekonomin och också väldigt aktuell på grund av den svåra situation som finns på finansmarknaden just nu och som verkligen har lett till stora problem för bankkunderna och inte minst för de nationer som också drabbas när bankerna får dålig ekonomi.
Det kan vara intressant att gå tillbaka och fundera på hur banksektorn såg ut när man började använda banker. Bankerna skapades för att sköta vår in- och utlåning, och man hade en verksamhet som gav trygghet åt sparare och som gav kapital till investerare.
Med tiden har den här inriktningen förskjutits mer och mer. Många banker håller inte alls på med den typen av verksamhet. Det är snarare det som kallas för investment banking, investmentbanker, som står för en väldigt stor del av verksamheten på bankmarknaden och finansmarknaden.
Det har sina positiva sidor, men det har också negativa aspekter som man måste vara medveten om. Det är framför allt så att det medför stora risker för ekonomin, eftersom investmentbanker rör sig med mycket större riskspridning i sina verksamheter och större risktagande.
Det här kan få till följd, som vi har sett nu i eurokrisen och även i USA, att hela banker, när spekulationerna går åt fel håll och när man inte lyckas, skakas i sina grundvalar och riskerar att gå i konkurs.
Exempel på vidlyftig spekulation som har lett till bankkrascher har vi sett i många fall, till exempel Lehman Brothers i USA. Och ett antal olika banker har varit väldigt illa ute inom euroområdet.
När de här stora bankerna med väldigt vidlyftig utlåning hamnar i akuta ekonomiska problem drabbar det hela nationen och eventuellt hela den världsdel som bankerna agerar i. Det gör att man ofta tvingar staten att gå in eller till och med en hel eurozon att gå in och rädda banker för att inte bankkunderna ska drabbas orimligt hårt - följden därefter skulle bli att landets ekonomi blir ohanterlig.
Det är det som brukar kallas för en implicit bankgaranti, att bankerna blir så stora och så viktiga att man inte kan klara av att de går under.
Med tanke på de här stora riskerna och de stora problem som de här bankerna har genom att de tar så stora risker anser jag att samhällsekonomin behöver beskyddas från de här riskerna i möjligaste mån. Det är svårt, men det finns förslag som kan gå åt rätt håll i alla fall.
Ett sådant förslag kan vara att upprätta en väldigt tydlig gräns mellan det som man kan betrakta som traditionell bankverksamhet, alltså traditionella affärsbanker, och investmentbanker med en mycket mer riskabel verksamhet. En sådan lagstiftning har tidigare funnits i flera nationer, till exempel i USA och Storbritannien, men har tagits bort under den avreglering som rådde under 80- och 90-talen.
För några år sedan kunde detta ses som ganska radikala krav här i riksdagen och i andra parlament. Nu är situationen en annan. Nu talar ledarartiklar i Financial Times om behovet av en bankdelning för hela EU. Nu har EU beslutat att tillsätta en kommission för att utreda möjligheten till en bankdelning inom hela EU. Michel Barnier, som är kommissionär för den inre marknaden, tillkännagav inför Europaparlamentet den 22 november 2011 att en sådan här kommission kommer att verka framöver och komma med förslag som sedan kommer att hamna på parlamentets bord.
Flera länder i Europa har på egen hand tagit steg i den här riktningen. I finansbranschens förlovade land Schweiz beslutade faktiskt parlamentet redan 2011 att införa en variant av bankdelning. I Storbritannien har en oberoende bankkommission också föreslagit en bankdelning, och det är ett förslag som nu behandlas vidare av parlamentet.
Från Miljöpartiets sida tycker vi att vi behöver ha ett bra underlag att gå till beslut på. Vi föreslår därför att regeringen ska tillsätta en utredning som får i uppdrag att föreslå och komma med exempel på hur en sådan här lagstiftning för uppdelning av den svenska banksektorn för att juridiskt tydligt separera affärsbanker från investmentbanker skulle kunna se ut och också hur man skulle kunna begränsa den statliga bankgarantin så att den bara gäller för affärsbankerna och inte för investmentbankerna. Med ett sådant underlag från regeringen skulle riksdagen ha möjlighet att fatta kloka beslut.
Herr talman! Jag vill i det här sammanhanget också ta upp utvecklingen för de svenska sparbankerna, som är en annan del av det ärende vi pratar om.
Den svenska sparbanksrörelsen har funnits en lång tid i Sverige, ända sedan 1800-talet. När den bildades runt 1820 fanns det nästan 500 lokala sparbanker runt om i Sverige. I dag är bara ett sextiotal av de här bankerna kvar.
Trots att de är ganska få och ganska små fyller de här sparbankerna en viktig uppgift i Sverige. De sköts väl. De har en stor soliditet. De tar ofta små risker i sin kreditgivning och fungerar lika bra i lågkonjunktur som i högkonjunktur, till skillnad från många av de stora bankerna.
Sparbankerna tar också ett stort ansvar för småföretag i de regioner där de verkar. Dessutom är de med och bidrar med stöd till många olika samhällsnyttiga verksamheter, till exempel kultur, näringslivsutveckling, forskning och utveckling i högskolor och mindre företag.
Miljöpartiet ser därför att det finns skäl att värna Sveriges sparbanker och se till att de har goda villkor för sin verksamhet och också en möjlighet att expandera, vilket de borde ha en bra möjlighet att göra nu när andra banker vacklar.
Samtidigt ser vi i dag att utvecklingen på vissa håll går åt fel håll och att sparbankerna står inför flera stora utmaningar som de behöver möta. En sådan utmaning är att sparbankerna med dagens regelsystem har svårt att få ett kapital som man kan använda för att utveckla sin verksamhet. Ett förslag som här har diskuterats, precis som Bo Bernhardsson var inne på, är det som kallas för egenkapitalbevis för sparbanker. Det här har, som Bo var inne på, analyserats av regeringen under en lång tid. De har tagit god tid på sig att göra det. Men man har kommit fram till att det antagligen blir svårt att införa just den regleringen i Sverige, därför att det skulle kräva väldigt stora förändringar i den svenska lagstiftningen med långtgående följder.
Det kan mycket väl stämma. Men det är inte ett skäl att avvakta med att hitta lösningar på den här problematiken för sparbankerna. Man får inte släppa frågan, utan i stället måste man komma fram med andra alternativ för hur sparbankerna ska kunna ges möjlighet att expandera sin verksamhet. Finansutskottet har också i stor enighet markerat till regeringen att de måste komma med en snabb lösning på de här problemen. Jag utgår från att regeringen snarast möjligt återkommer med ett förslag på hur man kan lösa den här problematiken om man nu inte tycker att egenkapitalbevis är framkomlig väg.
En möjlighet som bör ingå i en sådan utredning, tycker vi, är att kunna ge etableringslån till nyetablerade sparbanker. Det skulle i så fall vara lån till en marknadsmässig ränta. Vi tycker också att regeringen ska utreda möjligheten att uppmuntra etableringen av det som brukar kallas för en sparbankernas bank, en central sparbank som kan hjälpa till med de lokala sparbankernas behov till exempel när det gäller it-stöd och stabilitet.
En sådan central sparbank finns i Norge. Den hjälper ungefär 80 självständiga, lokala sparbanker som är utspridda i hela Norge och har där gett väldigt positiva effekter för sparbanksrörelsen. Jag ser ingen anledning till att man inte skulle kunna uppmuntra och se till att det uppstår en sådan sparbank även i Sverige.
Herr talman! Ett annat hot mot Sveriges sparbanker är den stora ökningen av regelbördan för bankerna som nu kommer från EU som en effekt av den eurokris vi är inne i. För att reglera finansmarknaderna som på många håll har löpt amok är många av de här regelverken helt nödvändiga. Men det finns en risk att för små och, som vi vet, säkra sparkbanker kan de här regelverken både vara onödiga och också väldigt betungande.
Därför vill vi att regeringen ska verka för att det regelverk som kommer och som kallas för Basel III-reglerna ska anpassas så att det inte ger alltför negativa effekter för den lokala sparbanksrörelsen och därmed missgynnar sparbankerna.