Fru talman! Tack så mycket, ledamoten Eva Lindh, för frågorna! Jag tycker som jag sa i mitt anförande att detta är oerhört viktiga frågor. Vi borde prata mer om både det här och det förra ämnet, statlig styrning.
När det gäller beredning är det kommunala utjämningssystemet oerhört komplext. Vad jag har hört finns det väldigt få individer i statlig och kommunal förvaltning som kan hela systemet. Att detta kräver en ganska långvarig beredning tror jag därför är ganska givet. Det är naturligtvis Regeringskansliet och samordningen som håller i den processen.
Jag vet inte och kan inte uttala mig om hur lång tid den processen kommer att ta. Jag kan bara konstatera att det under de åtta år som jag var kommunstyrelsens ordförande inte skedde många förändringar när det gällde det kommunala utjämningssystemet. Det har varit ett pågående problem för väldigt många kommuner under väldigt många år. Att lösa detta på kort tid kanske inte är alltigenom genomförbart. Det är också väldigt många viljor som drar åt olika håll i det här sammanhanget.
När det gäller riktade respektive gemensamma bidrag tror jag snarare, som jag också sa i mitt anförande, att svaret inte är att öka antalet bidrag. Jag tror att vi inom den statliga förvaltningen och inom kommunal sektor måste titta på hur vi kan omfördela resurserna på ett annat sätt. Jag tror att vi ska minska både de generella och de riktade bidragen men göra det billigare för kommunerna att skapa verksamheter.
Vi bygger till exempel pentryn i alla rum på särskilda boenden – det har vi alltid gjort. Men det är ingen som använder dem. Det första som händer när man öppnar ett särskilt boende är att man stänger av dessa pentryn så att de som har demenssjukdomar inte ska kunna använda dem. Vi fortsätter att göra detta, och det kostar massor av pengar. Men vi kan inte ändra på det.
Vi har väldigt mycket statliga regleringar som påverkar kommunernas ekonomi. Det borde vi rikta in oss mer på, inte på mer bidrag.