Fru talman! Jag uppskattar att regeringen kommer med en skrivelse som samlar det regeringen gör inom den feministiska utrikespolitiken.
Vänsterpartiet har sedan länge integrerat ett feministiskt perspektiv i alla politikområden, så när regeringen gick ut med att de skulle bedriva en feministisk utrikespolitik såg vi med glädje fram emot detta. Och precis som det står i skrivelsen har mycket gjorts.
Dock finns det mer kvar att göra. För likaväl som regeringen i Sverige prioriterar att sänka skatterna för dem med höga inkomster och samtidigt blundat för de lågavlönade kvinnorna vars medellivslängd minskar väljer regeringen att prioritera svenska vapenföretags export och blunda för att flickor och kvinnor överallt i världen drabbas hårdare av konflikter.
Likaväl som regeringen väljer att prioritera städbidrag till rika i stället för att se till att kommunerna har en fungerande hemtjänst med sjysta villkor gör regeringen avräkningar på över 2 miljarder på biståndet som i stället hade kunnat gå till organisationer som arbetar för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR.
Regeringen skriver att en stark svensk röst i världen förutsätter en sammanhållen och aktiv nationell politik. Det rimmar illa med den politik man faktiskt för.
I skrivelsen lyfts nedrustning och icke-spridning samt exportkontroll fram som en del av den feministiska utrikespolitiken. Samtidigt fortsätter man, i direkt motsättning till Agenda 2030, att exportera vapen till diktaturer och krigförande länder.
När regeringen besöker land efter land som begår kraftiga brott mot de mänskliga rättigheterna och är rena diktaturer i syfte att få dem att köpa svenska vapen agerar man rakt emot de principer som utvecklingspolitiken bygger på.
Bristerna i den svenska samstämmighetspolitiken blir som tydligast i dagens Jemen. Sveriges humanitära bistånd till Jemen uppgick 2019 till över 300 miljoner kronor. Samtidigt har Sverige under kriget mot Jemen exporterat vapen till sex av de nio stater som deltar i den saudiskledda koalition som bombar landet, begår krigsbrott och dödar civila.
Att regeringen skriver om vikten av att förändra normer och se till att flickor och kvinnor äger rätten att bestämma över sin egen kropp förpliktar. Då är det anmärkningsvärt att man konsekvent motsätter sig att öka andelen bistånd som går till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Under flera års tid har andelen bistånd som går till SRHR legat på 6-7 procent. Samtidigt kränks och inskränks kvinnors och flickors rättigheter i många länder som Sverige bedriver utvecklingssamarbete med.
Bristande tillgång till grundläggande hygien, preventivmedel och sexualupplysning, bristande mödravård, starka begränsningar i aborträtten och användandet av sexuellt våld mot kvinnor och flickor i konflikt är centrala hinder för utveckling och fattigdomsbekämpning. Det vore därför välkommet om regeringen hörsammade Vänsterpartiets krav på att andelen av biståndet som går till SRHR ska öka till 10 procent - speciellt med tanke på att reaktionära och kvinnofientliga krafter som motarbetar aborträtten och kvinnors rätt till sin egen kropp är aktiva i många fattiga länder och flyttar fram sina positioner.
Trumps beslut att återinföra Mexico City policy, den så kallade munkavleregeln, som hindrar USA från att finansiera organisationer som arbetar för aborträtten utgör ett mycket stort hot mot kvinnors rättigheter och är ett tydligt bakslag för den globala utvecklingspolitiken.
När kvinnors demokratiska utrymme begränsas, sexuellt våld i konflikt är ett omfattande problem och allt fler befinner sig på flykt och under längre tid borde den feministiska analysen leda till mer än bara prat. Sverige är känt som förespråkare för kvinnors rättigheter, och jag menar att vår röst behöver bli ännu starkare i dessa tider.
Sverige bör därför som enskilt land såväl som medlem i EU och FN verka för ett ännu tydligare stöd till och handlingsfrihet för kvinnorörelser runt om i världen. Därmed, fru talman, yrkar jag bifall till reservation nr 12.
När regeringen slog fast att den skulle föra en feministisk utrikespolitik var det många som förutsatte att det skulle innebära ett ökat fokus på hbtq-frågorna. Förtryck på grund av kön, sexuell läggning, könsidentitet, könsuttryck eller könskarakteristika hänger samman. Tyvärr tycks regeringen helt ha missat att bland världens kvinnor är ofta homo- och bisexuella kvinnor samt transpersoner bland de mest utsatta för både diskriminering och våld.
Jag menar att Sverige inom ramen för den feministiska utrikespolitiken bör uppmärksamma situationen för homo- och bisexuella flickor och kvinnor samt icke-binära personer, transpersoner och intersexpersoner inom fler områden än bara SRHR.
I skrivelsen konstaterar regeringen att det finns en tydlig koppling mellan klimat- och miljöarbetet och jämställdhetsarbetet. Vänsterpartiet är helt överens med regeringen om detta och menar att det globala såväl som det lokala klimatarbetet måste gå hand i hand med arbetet för jämställdhet och jämlikhet.
Det är världens rika människor som orsakar klimatförändringarna och har den största påverkan på klimatet medan de som drabbas värst är världens fattiga. Situationen är djupt orättvis utifrån ett klimaträttviseperspektiv. Kapitalismen fördelar jordens resurser extremt ojämlikt mellan klasser, mellan rika och fattiga länder och, i samspel med patriarkala strukturer, mellan kvinnor och män.
Därför har Vänsterpartiet föreslagit ett klimatbistånd som består av nya additionella medel, det vill säga ytterligare medel utöver det utlovade biståndet enligt enprocentsmålet. Detta är tänkt att trappas upp under tre år för att landa på 1 miljard.
Precis som regeringen skriver avgörs svensk handelspolitik i stor utsträckning på EU-nivå. Omfattande handelsavtal påverkar miljontals människor, och tyvärr står de ofta i direkt motsättning till demokrati, klimat, miljö och arbetsrätt. Ett exempel är hur liberaliseringen inom exportindustrin ofta leder till sänkta löner och osäkra anställningsvillkor, som i sin tur slår allra hårdast mot kvinnor och grupper som redan är särskilt utsatta på arbetsmarknaden.
En feministisk handelspolitik måste därför utöver fagra texter om mänskliga rättigheter innehålla bindande klausuler både för jämställdhet och för att säkra kvinnors rättigheter. EU och dess handelspartner bör förbinda sig att motverka exploatering och att förbättra kvinnors villkor.
Ska regeringen vara trovärdig i sin feministiska handelspolitik anser Vänsterpartiet att det feministiska perspektivet i mycket högre grad behöver genomsyra handelspolitikens alla dimensioner.
Fru talman! Vi i Vänsterpartiet var som sagt positiva när regeringen sa sig vilja driva en feministisk utrikespolitik, men vi ser att mycket finns kvar att göra innan så verkligen är fallet.
(Applåder)