Fru talman! Tack, ni som har deltagit i debatten, för en god debatt!
Ända sedan 1792 när Mary Wollstonecraft skrev boken Till försvar för kvinnans rättigheter har vi liberaler varit feminister. Hon var liberal och den första feministen. Vi har i hundratals år tagit strid mot konservativa och reaktionära och nu mot populister och den våg av populism som sprider sig inte bara i Sverige utan över hela världen och som trycker tillbaka kvinnors rättigheter, som är både antifeministisk och antiliberal, som står emot individen och individers rättigheter och står för oklara kollektiv.
Jag kan inte annat vara annat än glad för att regeringen vill föra en feministisk utrikespolitik. Alla som precis som liberaler har gjort i hundratals år och, som Mary Wollstonecraft uttryckte det, går till försvar för kvinnors rättigheter är mina vänner. Jag önskar att vi kunde sluta upp tillsammans i den här kammaren, i det här landet, i vår del av världen och i hela världen till försvar för kvinnors rättigheter.
Det är klart att Sverige, som är ett land som ofta ligger före och som ofta har kommit lite längre i de här frågorna, måste vara inflytelserikt. Vi måste ta vår plats i världen och se till att driva på så att vi inte bara får jämställdhet och ett feministiskt Sverige utan att vi också får en feministisk värld.
Fru talman! Den feministiska utrikespolitiken som den här regeringen för har inte nått hela vägen fram. Det är en bra ansats. Det är bra att man fortsätter den stolta historia som Sverige har att oavsett regering föra en i mångt och mycket feministisk utrikespolitik. Men man når inte hela vägen fram.
Feminism går hand i hand med demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstaten. De sakerna är oskiljbara. Man kan inte vara feminist och inte samtidigt ta strid för demokratin, och man kan inte ta strid för demokratin utan att ta strid för kvinnors rättigheter.
Det är positivt att den här regeringen med sin utrikespolitik har tagit strid för att kvinnor ska bli representerade bättre i olika sammanhang. Det är positivt att man gång på gång har lyft kvinnlig representation och sett till att kvinnor har fått vara med vid förhandlingsbord och varit med där beslut fattas och fått föra fram sina åsikter och perspektiv. Men det är klart att innan kvinnor faktiskt kan rösta om vem de tycker ska representera dem i parlament i demokratisk ordning räcker det inte särskilt långt. Det är bra, men det är alldeles för kort. Den här regeringen har inte gjort tillräckligt för att ta strid mot de länder i världen som inte är demokratiska, alltså de länder där kvinnor inte genom demokrati får göra sina röster hörda på riktigt. Man kan ha hur många råd som helst, och de råden kan var för sig vara bra, och man kan ha hur många sammanslutningar som helst där man inkluderar till exempel kvinnor, och den representationen kan vara bra, men innan man har representativ demokrati där varje individ oavsett kön får chans att rösta och bestämma vem som ska representera just hen kan man faktiskt inte kalla det för en feministisk utrikespolitik som har fått tillräckligt stort genomslag.
Fru talman! Jag har ingenting emot en feministisk utrikespolitik. Den alliansregering som Liberalerna satt med i förde i mångt och mycket en liknande feministisk utrikespolitik som den regeringen nu för. Det kan vara bra att kalla den politiken feministisk. Det kan vara ett bra sätt att marknadsföra den ute i världen. Men låt oss inte förhärliga oss själva. Låt oss inte svälla i vårt självförhärligande. Låt oss inte vältra oss i att vi är så mycket bättre än alla andra. Visst har vi kommit långt. Men vi har faktiskt inte kommit hela vägen.
Jag skulle önska att vi gick längre i den feministiska utrikespolitiken och skapade uppföljningsbara mål och att vi inte bara hade fina ord utan konkreta mål för hur kvinnors rättigheter kan stärkas i hela världen. Det misslyckas den här regeringen med.
Jag skulle önska att den feministiska utrikespolitiken, feminismen i sig, tilläts genomsyra hela den utrikespolitik som regeringen för. Så är det inte i dag. I stället har regeringen rullat ut röda mattan här i Stockholm för att ta emot regimen Irans representant; Iran är kanske en av de värsta regimerna i världen när det gäller hur man behandlar kvinnor. I stället har den här regeringen fortsatt att pumpa ut biståndspengar till kvinnoförtryckare i exempelvis Palestina men även andra delar av världen. Det är inte en feministisk utrikespolitik.
En större del av Sveriges bistånd borde i stället gå till exempelvis demokratiarbete, till att stödja organisationer och individer som på olika sätt driver frågan om demokrati runt om i världen. Varför det? Jo, det är bara när kvinnor får makt på riktigt, genom sin röst och över de beslut som fattas i parlamentariska församlingar, som man kan nå stora feministiska landvinningar.
En större del av Sveriges bistånd och ansträngningar måste såklart också användas för att säkra kvinnors skolgång runt om i världen. Utbildning är en mänsklig och inte en manlig rättighet. Utbildning banar ofta väg för och skapar möjligheter för kvinnor att bryta den onda spiral som innebär att generation efter generation runt om i världen tvingas in i barnäktenskap. De kan också fastna i sin situation på grund av oönskade graviditeter, otillräcklig kunskap om reproduktiv hälsa, att man inte har rätt till abort eller att man inte känner till sina rättigheter.
Det försvar för kvinnors rättigheter som Sverige borde vara en del av och som Sverige borde leda runt om i världen kräver både att vi satsar på kvinnors skolgång och att vi satsar mer på att stärka demokratin.
Mot den bakgrunden, att kvinnor behöver en ökad rätt att bestämma över sina egna kroppar, behöver vi såklart också prioritera sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR. Det arbetet måste stärkas. Det är nämligen bara när kvinnor har rätt till sina egna kroppar som man kan säga att de är fria i det avseendet. Och det här handlar såklart om frihet.
Vi måste också prioritera hur vi arbetar med hbtq-rättigheter. I de länder där hbtq-rättigheter kränks är det ofta kvinnor som drabbas hårdast. Där måste Sverige vara den kanske främsta aktören. Vi har kommit långt och har därför ett stort ansvar i världen.
Fru talman! En av de saker som världen har gjort för feminismen de senaste tio åren och som kanske har fått störst praktisk påverkan var när världens länder gick samman för att bomba sönder Islamiska staten, IS, Daish. Feminism är nämligen inte pacifism. Utöver det jag har sagt om att stärka rättigheter, stärka utbildning, skifta biståndet så att vi kan lyfta kvinnor och sluta smöra för diktaturer runt om i världen måste man vara beredd att försvara kvinnors rättigheter med vapen i hand.
Kvinnor utsätts i dag systematiskt för våldtäkter och sexuellt våld. Det används som ett vapen i konflikter runt om i världen. Sverige, som är ett demokratiskt land, har en plikt att vara delaktigt i världen och motverka de onda krafter som använder sig av till exempel våldtäkter och sexuellt våld som vapen.
Det var bra att världen gick samman för att bomba IS. Sverige måste också stärka sin närvaro ute i världen och samtidigt se till att förbättra den utbildning som våra soldater får i säkerhetsrådsresolutionerna 1325 och 1820, för att se till att vi även när det gäller försvarets verksamhet kan bidra ytterligare till en feministisk utrikespolitik.
Fru talman! 70 procent av världens fattigaste är kvinnor. Det krävs att vi ser till att sprida handel, kapitalism och marknadsekonomi så att kvinnor får medel att lyfta sig själva ur fattigdom. 65 miljoner flickor får inte gå i skolan. Det krävs att vi ser till att biståndet går till att kvinnor får gå i skolan och att vi, där det behövs, tillsammans med andra försvarar de skolor dit kvinnor annars förvägras gå.
39 000 flickor tvingas in i barnäktenskap varje dag. Det är helt oacceptabelt. Det krävs att vår feministiska utrikespolitik accelererar och slutar att bara stoltsera med sitt goda namn och att vältra sig i självgodhet. Vi måste göra något för kvinnor och kvinnors rättigheter i världen på riktigt.