Fru talman! Jag har suttit här och lyssnat på Sara Heikkinen Breitholtz, och jag måste säga att jag inte på ett enda sätt har blivit klokare av denna debatt och av regeringens hållning. Jag hade förväntat mig någon form av svar.
Vad jag säger här är att jag lyfte fram fyra olika organisationer som har framfört kritik - eller ska vi säga förbättringsförslag - men jag har inte fått en enda kommentar kring detta.
Det som nämndes var bland annat behovet av att sätta mål och att vara tydlig med vad som ska uppnås. Jag har inte fått några kommentarer kring detta.
Vad som också talades om var att bygga partnerskap, eller samarbete. Jag har lyssnat, men jag har inte hört någonting om samarbete. Det har i stället handlat om vad Sverige - mer eller mindre som ensam aktör - vill och om vad Sverige gör. Men vilket nätverk bygger Sverige?
Vad som också framkommer av dessa fyra rapporter är följande: Tala är bra, men det gäller ju att agera. Vad gör Sverige? Vad gör Sverige mer handfast? På vilket sätt agerar Sverige?
Jag nämner detta därför att genom att agera går det också att få trovärdighet och förstärka trovärdigheten. Det är detta som mina frågor handlar om. Utöver att tala om och lyfta fram vad Sverige vill och gör - vad innebär detta konkret? Vad är det som Sveriges regering vill göra med sin feministiska utrikespolitik? Det är inte bara detta fluff-fluff jag vill höra om, utan jag vill ha mer konkreta exempel. Jag avslutade tidigare med att nämna några exempel, och jag vill inte säga att det är Kanada som följer efter Sverige, utan Kanada har byggt sin egen utrikespolitik.