Herr talman! Med all respekt för Magda Ayoub,
och jag lyssnade väldigt noga på hennes inlägg, kän-
ner jag ibland som relativt ny i gamet behov av att
också rådgöra med mina medarbetare om hur jag rätt
ska förstå utlänningslagstiftningen i de mycket
grannlaga ärenden som ofta tas upp i dessa debatter.
Och jag känner mig förhindrad att handlägga enskilda
ärenden i underställda myndigheter och i all synner-
het göra uttalanden om främmande länders diploma-
tiska representation.
Jag vill erinra om en sak, nämligen att Migra-
tionsverket kan pröva, och om man så bedömer rik-
tigt, bevilja uppehållstillstånd om det påstås föreligga
verkställighetshinder trots att fyra år inte har gått.
Den möjligheten finns redan i dag.
Vad beträffar förhållandena inom Migrationsver-
ket och gårdagens ymniga referat i radion som jag
också med någon förvåning följde kan jag mycket väl
föreställa mig att det där liksom på min egen arbets-
plats förekommer interna meningsmotsättningar. Och
jag har ingen anledning att nu lägga mig i den typen
av interna debatter som säkert kan vara mycket livgi-
vande. Vi har en del på min egen arbetsplats också
kan jag avslöja, även om jag inte alltid får tillfälle att
framträda i etern för att redogöra för dem. Men så
mycket är klart som att en av de personer som uttala-
de sig uttalade sig helt och hållet för egen maskin så
att säga och inte för Migrationsverket. Och vederbö-
rande handlägger inte denna typ av ärenden, vilket
vederbörande lät sig förnimmas i Ekot. Detta är dock
ingen huvudfråga.
Regeringen har inte mottagit någon framställning
från Migrationsverket med begäran om förändrad
praxis. Jag avvaktar i så fall att så kommer att ske.
Vad beträffar läget tycker jag inte att det behöver
klarläggas ytterligare. Det föreligger för närvarande
ingen anledning att avvisa eller utvisa någon till det
berörda området. Det tycker jag verkar kristallklart.
Däremot hoppas vi nog alla att det läget kraftigt ska
förbättras och att vi får en politisk lösning.
När det gäller de människor som systematiskt be-
rövats sina medborgerliga rättigheter i Mellanöstern
har Sverige alltsedan Folke Bernadottes tid mycket
aktivt arbetat för att förbättra dessa människors ställ-
ning. Och om det är någonting som jag om och om
igen vill upprepa så är det att vår flyktingpolitik är en
helhet. Den börjar där människor berövas sina
mänskliga och medborgerliga rättigheter och fördrivs.
Jag har tillåtit mig att säga att jag tycker att vi på den
punkten har anledning att vara stolta över vårt land.
Om alla länder bedrev en sådan politik som Sverige
bedriver skulle faktiskt världen, och även denna del
av världen, vara en lite bättre plats att leva på. Men
det innebär inte att alla de 22 miljoner människor som
på detta sätt har berövats sina medborgerliga rättig-
heter och fördrivits från sina hem kan åka till Sverige,
utan vi måste satsa på att hjälpa dem så nära den plats
det gäller som möjligt. Det fruktansvärda är att vi har
haft flyktingar i Mellanöstern, i Gaza, på Västbanken,
i Libanon och på andra håll i närheten i över 50 år.
Där är det få länder som har ansträngt sig så mycket
som Sverige för att lindra dessa plågade människors
situation. Och den här debatten får inte sluta utan att
någon påminner om detta.