Herr talman! Jag kan konstatera att arbetsmarknadsministern pratar om allting annat än om dem som är arbetslösa.
Det är en klen tröst för de 440 000 som är arbetslösa och de som blir arbetslösa att antalet sysselsatta har ökat. Jo, men befolkningen har också ökat. Arbetslösheten är de facto nästan dubbelt så hög i dag, 2014, som den var 2006. Det går inte att komma ifrån.
Vad har ni då gjort? Jo, ni har sänkt skatterna med 150 miljarder och trott att det skulle skapa jobb. Ni har sett till att inte öka a-kasseersättningen, för ni tror att det ska tvinga ut folk i jobb. Men om jobben inte finns spelar det ingen roll vilken ersättning man har när man är arbetslös.
Det viktigaste för att inte hamna i samma situation som i Frankrike och många andra länder, där man kastar fisk, gödsel och allt vad det är utanför parlamentet när några jobb försvinner, är att människor har en trygghet.
Det behövs trygghet både på arbetsplatsen och utanför arbetsplatsen för att kunna göra de stora strukturförändringar som faktiskt har skett i Sverige under sent 1900-tal och in på 2000-talet. Då känner man sig trygg i att kunna gå från det gamla jobbet till det nya. Detta har ni fullständigt misslyckats med, och ni gör ingenting åt det.
Det finns 440 000 arbetslösa och ca 6 000 yrkesutbildningsplatser. Det är knappt mätbart.
Som jag sade tidigare är det i Landskrona i dag, eller möjligtvis i går, 4 511 arbetslösa, och det är en kommun med 42 000-43 000 invånare. Av dem är 22 erbjudna en arbetsmarknadsutbildning. Det är nästan hårt. Och vad är rådet till de människor som blivit uppsagda från ytterligare företag som flyttar utomlands? De kanske får kraftiga sänkningar av sin inkomst och kanske till och med måste sälja både sin bil och sin villa därför att de inte kan försörja sig, för båda jobbar i samma företag. Är det några fler utbildningsplatser som kommer så att de kan skolas om? Är det någon förbättring av a-kassan som kommer att ske under de närmaste åren om det blir fortsatt borgerlig regering?
De här frågorna måste dessa människor få svar på om de ska orka med detta utan att det blir riktiga familjetragedier. Det har hänt på andra ställen.
Jag var ombudsman i Byggnadsarbetareförbundet 1993 när 35 procent av våra yrkesverksamma medlemmar var arbetslösa. Det ledde till tragedier trots att man på den tiden hade en a-kassa som motsvarade ungefär 80 procent av lönen.
Det händer att människor som har jobbat hela sina liv plötsligt blir uppsagda i 55-årsåldern och kastas ut i tomma intet med mycket låga ersättningar.
Den återkommande frågan är därför: Vad kommer arbetsmarknadsministern att göra för att dessa människor ska kunna komma tillbaka i arbete?