Fru talman! Moderata samlingspartiet har yrkat att
riksdagen uttalar att statsminister Göran Persson icke
längre åtnjuter dess förtroende.
Valet söndagen den 20 september innebar ett stör-
re nederlag för regeringspartiet än vad något rege-
ringsparti i Sveriges moderna historia någonsin har
råkat ut för. Det som redan tidigare var en minoritets-
regering fick sin ställning kraftigt försvagad. Rege-
ringspartiet erhöll endast något mer än en tredjedel av
riksdagens mandat.
Redan inför och under valrörelsen sade jag att ett
läge där regeringspartiet tydligt försvagades borde
leda till att regeringsfrågan öppet prövades under
talmannens ledning. Det, menade jag då, var närmast
en demokratisk självklarhet.
Vår svenska parlamentarism formas på basen av
regeringsformens formella regler, men också med
hjälp av den praxis som kontinuerligt utvecklas. Vi
har under de senaste decennierna sett den gradvisa
framväxten av en parlamentarisk praxis, som succes-
sivt gett ett allt tydligare innehåll åt vår författning
och frågan om hur vi väljer att leva i dess anda.
Det är en självklarhet att en majoritetsregering
som i ett val behåller sin majoritet i riksdagen icke
behöver avgå. Det behöver inte finnas någon automa-
tik i att regeringsfrågan prövas efter ett riksdagsval.
Det är likaledes en självklarhet att en majoritets-
regering, som tydligt förlorar sin majoritetsförankring
i riksdagen efter ett val, avgår. Här är parlamentaris-
mens krav mycket tydliga.
Situationen med minoritetsregeringar innehåller
lägen som ibland är svåra att bedöma. Regeringsfor-
men har inga klara regler. Här utvecklas successivt en
konstitutionell praxis.
Vid endast ett tillfälle tidigare under vår nuvaran-
de författning har riksdagen stått inför en situation
som har drag liknande den som uppstod efter 1998
års val. Det var valet 1979, då den folkpartistiska
minoritetsregeringen Ullsten i valrörelsen hade sagt
att man avsåg att regera vidare om en icke-socialistisk
majoritet uppstod. Men därefter valde man i alla fall
att avgå och lämna regeringsfrågan öppen, efter det
att tydliga krav på detta framställts.
Det finns drag av 1979 års situation i dagens läge.
Men det finns självfallet också det som skiljer. Det vi
gör och det vi säger i dag bidrar därför till att skapa
den konstitutionella praxis som för vår parlamenta-
rism vidare under kommande år och decennier.
Jag ser inga som helst principiella skäl till varför
det inte hade varit rätt och riktigt att låta regerings-
frågan prövas öppet efter årets val. Jag noterar åtskil-
liga uttalanden under olika delar av vårt politiska liv
som på denna punkt har samma mening. Det hade
givit möjligheter till överläggningar mellan partierna
under talmannens ledning. Därefter hade en statsmi-
nistervotering givit entydiga besked om majoritets-
och sammarbetsmöjligheterna för den regering som
då hade bildats.
Men till detta, det grundläggande, fru talman,
kommer att jag ser starka politiska moraliska skäl till
varför ett valresultat för ett regeringsparti som det den
20 september bör leda till statsministerns avgång och
en öppen process. Det handlar om värden som är
viktiga, om respekten för väljarna, om respekten för
valutslaget, om respekten för det som i grunden är
parlamentarismens principer. Detta kan aldrig ersättas
av dunkla dokument av tvivelaktigt värde. Jag är
alldeles övertygad om att detta hade varit en själv-
klarhet i varje annat land än vårt eget.
Att ett regeringsparti drabbas av en historiskt sett
unik tillbakagång och ändå väljer att sitta kvar som
om ingenting hade hänt uppfattas alltför lätt som ett
uttryck för den maktens arrogans som väljarna just
har vänt sig mot.
Att utveckla synen på folkstyret, respekten för
väljarna och innehållet i vårt parlamentariska styre är
en uppgift som kräver konsekvens och klarhet och
som sträcker sig över tiden. I en statsministervotering
som hade kommit till stånd efter den regeringsbild-
ningsprocess som enligt min uppfattning vår parla-
mentarism kräver hade vi moderater med stor sanno-
likhet, i enlighet med de principer vi redovisat vid
tidigare tillfällen, lagt ned våra röster. Men dagens
votering handlar inte om detta. Dagens votering
handlar om arrogansen hos det parti som drabbades
av ett historiskt unikt valnederlag men som därefter
berövade riksdagen möjligheten till ett ställningsta-
gande i statsministerfrågan. Det är mot denna bak-
grund vi avser att rösta för att statsministern icke
åtnjuter riksdagens förtroende. Han borde ha haft
ödmjukheten att avgå.
Sakinnehållet i regeringens politik och i den möj-
liga majoritet som kan föreligga för denna kommer vi
att löpande pröva i andra sammanhang. Också då
kommer vi med tydlighet att hävda den uppfattning
som är vår.