Fru talman! Som Christin Hagberg sade i början är detta inget vanligt motionsbetänkande. När jag nu har lyssnat på representanter för alliansen tror jag nästan att jag har gjort något brottsligt när jag har skrivit en motion.
Det var alltså en proposition som återkallades av regeringen och som rörde en väldigt liten del av hela avfallspolitiken - det farliga avfallet och annat avfall än hushållsavfall. Det var mycket skrammel, och det har också varit mycket skrammel här i dag. Samtidigt visar detta på något som jag har varit medveten om ganska länge, nämligen det stora intresset för avfallet och de ekonomiska intressen som finns i avfallet. Många gånger vill vi avgränsa detta avfall: Vad är avfall och vad är material vi ska använda?
Kammarkansliet öppnade då en möjlighet att motionera i sakfrågan på grund av att alliansen ville föra fram den del som försvann med propositionen. Då såg jag det naturligtvis som en möjlighet att som ledamot i riksdagen skriva en motion i sakfrågan jag också, en motion som egentligen tar ett mycket större grepp än vad propositionen gjorde. Jag tycker inte att det på något sätt är brottsligt att skriva en motion. Det kom också en motion från alliansen och en från Miljöpartiet. Det blev diskussioner i slutändan, och vi hamnade i en överenskommelse utan något tvång. Jag tror alltså inte att någon behöver fundera över om det har hänt något konstigt bakom lyckta dörrar.
Varför ville jag då skriva den här motionen? Jag såg en möjlighet att se en större helhet. Det hade också hänt en del saker under tiden - kanske inte de stora utredningar som Marie Wahlgren frågade efter, men jag lyssnade faktiskt på signalerna från Återvinningsindustrierna. I ett pm som kom före vår diskussion framförde de önskemålet att regeringen inte skulle lägga fram någon proposition över huvud taget, just därför att regeringen efter det att propositionen var framlagd men innan vi fick den hit tillsatte den här utredningen om kommunernas kompetensområde i det stora hela, alltså inte bara avfallsområdet. Då kan det vara bra att ha denna fråga där eftersom man tidigare har släppt på några andra områden, till exempel på VA-sidan.
Det andra som jag har tittat lite mer noga på är EU:s pågående arbete vad gäller avfallsfrågan. Det pågår nu och kommer igen sedan.
Det som Återvinningsindustrierna funderade över var varför regeringen hade så bråttom att lägga fram den här propositionen, eftersom den andra utredningen pågick. Man skulle tydliggöra gränserna mellan kommunerna och privata verksamheter. Det handlar inte bara om kommuner. Just de gränsdragningar som ni pratar om kan vara svåra att se.
Inom EU tittar man också på ett förslag. Kommissionen har alltså ett förslag om tematisk strategi för avfall samt reviderat ramdirektiv för avfall. Där kommer ju de här frågorna fram. Det stora, fina i EU:s hantering av den här frågan är att man vill se avfallshanteringen i ett helhets- och samhällsperspektiv eftersom avfallet många gånger också handlar om infrastrukturen, ganska stora infrastrukturer, och mycket av dem har faktiskt byggts för kommunens pengar, våra skattepengar. Där kommer också det farliga avfallet fram, som jag tycker är en av de viktigaste frågorna att hantera rätt.
Men ni ska också komma ihåg att vi fick synpunkter från många håll vad gäller farligt avfall. Det fattas saker, som till exempel ett uppföljningssystem. Hur följer man upp strömmarna av farligt avfall? Jag tror att den frågan också kan komma i sammanhanget.
Dessutom har EU i översynen frågan uppe om arbetet med det som kallas materialbaserad återvinning. Vi börjar kanske hitta en helhet här.
Förslaget i vårt betänkande är ett samlat förslag till ändringar avseende kommunernas roll på avfallsmarknaden. Det är det som pågår, alltså gränsdragningen mellan det kommunala och det privata.
En sak till som vi vill titta lite grann på är om man kan gå från förpackningsinsamling till mer av materialinsamling. Det finns alltså delar som det är värt att titta närmare på.
Hur ser då den verklighet ut som ni tycker att jag är ute och irrar i riktigt ordentligt i dag? Det kan man fundera på.
I dag är det så med farligt avfall att kommunerna har haft möjlighet till utökat ansvar sedan 1975. Alla kommuner har haft den möjligheten. För transporter och slutbehandling har kommunerna anlitat på marknaden förekommande privata aktörer. Det är liksom inte så att kommunerna äger frågan utan man använder hela tiden den privata marknaden, till exempel Sakab och andra. Det är inte kommunalt.
Vi har annat avfall, hushållsavfall. Genom en ändring i lagstiftningen avreglerades marknaden för annat avfall än hushållsavfall år 2000. Därmed kunde inte längre kommunen utöka sitt ansvar för industrins avfall, vilket kunnat ske på frivillig väg sedan 1975. Det har hänt en massa saker tidigare som ni har glömt bort.
Sedan har vi producentansvaret. Vi har styrmedel för det. Vi har deponiskatten, som alla i samhället som sysslar med avfall säger är väldigt lyckad. Vi har lyckats styra till återvinningen från deponier.
Naturvårdsverkets avfallsplan säger att vår avfallspolitik har varit väldigt framgångsrik, och vi håller också på att klara det vi har satt upp i våra miljömål.
Om man tittar lite mer på farligt avfall ser man att marknaden för hantering av farligt avfall i dag domineras av ett fåtal privata aktörer. Viss kommunal kompetens finns lokalt och regionalt för mottagning, mellanlager och förbehandling, till exempel av förorenade massor. Det ligger redan rätt mycket på den privata sidan. Där skulle jag i framtiden vilja titta närmare på hur vi följer materialströmmarna så att vi inte hamnar i en situation där det farliga avfallet hamnar i naturen någonstans när vi försöker komma ifrån det.
Mycket handlar om annat avfall än hushållsavfall. Kommunen svarar för en mindre del av de avfallstransporter som omfattar annat avfall än hushållsavfall. Det finns vissa lokala skillnader. Och vi ska komma ihåg vad det är. Vi har biologisk återvinning, rötning, som går till exempel till fordonsgaser. Drygt 70 % av det avfall som återvinns biologiskt i kommunägda anläggningar är annat än hushållsavfall. Man måste komma ihåg lite grann vad vi talar om. Om man tittar på avfallsförbränningen ser man att vi har 28 anläggningar i landet, 24 kommunägda, 2 privata, 1 statlig och 1 halvstatlig. Den icke statliga delen har 25-30 %. Det finns en stor del som ni inte pratar om i dag.
Då känner jag, som många av er kallar för soptanten, att om jag som politiker har möjlighet vill jag i en demokratisk process väcka en motion för att ta ett helhetsgrepp i Sverige om avfallet. Vi har ett nationellt ansvar, men vi ska också arbeta tillsammans med EU-direktiven. Jag har ett enskilt ansvar. Man kan säga att jag har enskilt ansvar, att det är lokalt, att det är en regional verksamhet, att det är nationellt och att vi måste klara det i EU.
Fru talman! Jag yrkar bifall till förslagen i betänkandet och avslag på reservationerna.
(Applåder)