Fru talman! Kvicksilver är ett av de giftigaste äm-
nen vi känner till. Till skillnad från PCB, DDT och
andra gifter bryts det aldrig ned i naturen. Fyra gram
kvicksilver - så mycket som ryms i en tesked - är
tillräckligt för att förgifta en mindre sjö och göra
fisken oätlig. Det kvicksilver som hittills samlats in
lagras nu hos SAKAB i väntan på slutförvaring i
berggrund. För att kvicksilvret inte ska komma ut på
världsmarknaden gäller exportförbud.
I propositionen om kemikaliestrategi för Giftfri
miljö föreslår regeringen att kvicksilveranvändningen
i nyproducerade varor ska upphöra år 2003. Det är ett
bra förslag utom när det gäller ett område. Tandvår-
den är fortfarande en fredad zon. Förbud mot an-
vändningen av kvicksilver inom tandvården diskute-
ras inte i propositionen. Ändå använder tandvården
ett helt ton kvicksilver varje år. När 4 gram kan för-
gifta en sjö innebär definitivt 1 000 kilo nytt kvicksil-
ver i kretsloppet varje år miljöproblem som raserar
vägen mot ett giftfritt samhälle.
Att amalgamet inte finns med kan inte bero på
glömska. Kemikalieutredningen, som ligger till grund
för propositionen, är mycket tydlig om amalgamet.
När det gäller utsläpp av kvicksilver till miljön i Sve-
rige är amalgamet numera den dominerande källan.
1995 kom en tredjedel av kvicksilverutsläppen till
luft från krematorier, dvs. från amalgam i de avlidnas
tänder. Amalgam är även den största källan till kvick-
silver i slam.
Utredningen föreslår därför att Sverige ska an-
mäla ett generellt förbud mot kvicksilver till EU och
vidare att Sverige, i den mån ett förbud anses strida
mot EU-gemensamma regler, bör åberopa miljöga-
ranti. Sverige bör inte undvika att anmäla ett totalför-
bud för kvicksilver av skälet att det möjligen kan leda
till en prövning i EG-domstolen. Det är först när en
fråga förs till domstol som full klarhet kan nås i hur
stort utrymme som ges inom miljögarantin. Eftersom
kvicksilver är ett av de ämnen vars skadliga effekt är
mest väldokumenterad är det särskilt lämpligt att få
frågan prövad just vad gäller kvicksilver.
Kjell Larsson och Carina Ohlsson har här tidigare
talat sig varma för att få gå före i miljöfrågorna. Var-
för inte göra det när det gäller amalgamet? Det för-
slaget har miljöministern valt att helt bortse från, och
Miljöpartiet och Vänstern har varit knäpptysta i frå-
gan. Vi hörde lite grann i argumentationen här, men
varför har Miljöpartiet inte gjort någonting? Varför
har Vänsterpartiet inte agerat? Ni skulle kunna ha
gjort det.
Sveriges riksdag beslutade 1994 att amalgamet
skulle avvecklas till 1997, men inträdet i EU hindrade
de planerna. Många av oss som hade jobbat med det
tyckte redan 1994 att det var sent.
Eftersom amalgam klassas som en medicinteknisk
produkt tillämpas inte miljöreglerna, men påverkan
på naturen är naturligtvis densamma vare sig kvick-
silverutsläppen kommer från en termometer eller från
en amalgamfyllning.
Den s.k. medicintekniska produkten amalgam be-
står till hälften av kvicksilver. Resten är en blandning
av koppar, tenn och silver. Materialet blandas först
när patienten sitter i tandläkarstolen. Därför kan den-
talföretagen helt utan restriktioner skicka rent kvick-
silver till tandläkarmottagningarna som om det vore
vilken vara som helst, och de gör det också - t.ex. via
posten. Ett helt ton kvicksilver distribueras alltså på
detta ganska vårdslösa sätt varje år i vårt land och
sätts in i munnen på medborgarna.
Först när amalgamet blivit avfall gäller ett annat
regelverk. Det amalgam som blir över vid behand-
lingen och alltså inte får plats i tanden på patienten
blir miljöfarligt avfall. Då gäller plötsligt miljölag-
stiftningen.
I en broschyr från Miljöförvaltningen i Stockholm
kan man läsa följande: Hämtning, transport och
överlämnande till avfallshanteringsbolaget får endast
ske av en transportör som har fått Länsstyrelsens
tillstånd att transportera farligt avfall. Eget eller and-
ras kvicksilverhaltiga avfall får således inte transpor-
teras utan tillstånd av länsstyrelsen.
Hur förklarar miljöministern och Carina Ohlsson
detta för medborgarna och för oss här i kammaren?
Kvicksilver som transporteras till en tandläkarmot-
tagning hanteras som vilken vara som helst, medan
kvicksilver som transporteras därifrån bara får hante-
ras av godkända transportörer. Var finns logiken i
detta?
Lika ologisk blir tillämpningen av exportförbudet.
Allt överblivet kvicksilver omfattas av förbudet och
lagras i landet för framtida bergförvar. Men om
kvicksilvret ska sättas in i tänder på människor i and-
ra länder är det fritt fram för export. Kemikaliein-
spektionen har gett dentalföretagen en obegränsad
dispens för att exportera kvicksilver till amalgam, och
dispensen gäller t.o.m. år 2006.
Regeringens förslag i propositionen att kvicksil-
veranvändningen i nyproducerade varor ska upphöra
år 2003 saknar helt trovärdighet när vi vet att dental-
företagen får fortsätta att producera kvicksilver för
export ända fram t.o.m. år 2006, och det i obegränsa-
de mängder. 1999 och 2000 uppgick den årliga
kvicksilverexporten i dentala material till 4,3 ton per
år. Detta måste miljöministern naturligtvis känna till.
Hur tänker ni försvara detta inför medborgarna,
Carina Ohlsson? Hur ska Miljöpartiet och Vänster-
partiet inför nästa val förklara för sina väljare att man
hittills har stött en sådan politik?
En annan politik låg inom räckhåll vid arbetet
med propositionen. Kemikalieutredningen visade ju
på en framkomlig väg, nämligen att anmäla ett förbud
till EU och eventuellt senare försvara den svenska
politiken i EG-domstolen.
Sverige har speciella geologiska och geografiska
förhållanden om gör vårt land mer känsligt för kvick-
silverutsläpp än andra länder i EU. Bl.a. har vi redan
tusentals sjöar där fisken inte kan ätas utan restriktio-
ner. Detta borde inte vara svårt att förklara för EG-
domstolen.
Ett förbud borde inte heller innebära problem för
tandvården. Det finns numera en rad goda ersätt-
ningsmaterial för amalgamet, och tandläkarna måste
precis som andra yrkesutövare lära sig nya arbets-
metoder när samhället förändras. En stor grupp tand-
läkare har inte använt amalgam på många år.
En av anledningarna till att tandvården vill använ-
da amalgam är att det anses som ett billigt material,
och det är det också. Att köpa ett halvt kilo kvicksil-
ver hos ett dentalföretag kostar 456 kr. Jag måste
upprepa detta. 456 kr kostar det att köpa 500 gram
kvicksilver. Att omhändertagandet sedan kommer att
innebära stora kostnader för samhället ingår inte i
kalkylen.
Inom miljöpolitiken i dag talar man ofta om att vi
måste internalisera de externa kostnaderna. Om det
skulle göras för amalgam skulle vi få en helt annan
prisbild. Att återta ett kilo kvicksilver i ett krematori-
um beräknades t.ex. för många år sedan kosta 50 000
kr. Nu är det förmodligen mer.
I gårdagens nummer av Västerbottens-Kuriren
finns ett lysande exempel. Umeå kommun har börjat
undersöka de föroreningar som 30 års verksamhet vid
tandläkarhögskolan lämnat efter sig. I 300 meter
avloppsrör har man hittat två kilo kvicksilver. Det
kommer att kosta 2 miljoner kronor att sanera. Var-
ken kommunen eller tandläkarhögskolan vill betala
utan försöker lasta kostnaden på staten. Att sanera
avloppsrören i Umeå skulle alltså kosta en halv mil-
jon kronor per halvkilo. Lägg det till de 456 kronor-
na! Det blir en helt annan kostnadsbild. Vi får en
annan bild av vad amalgamanvändningen kostar.
Många patienter med dålig ekonomi väljer i dag
amalgam för att det är ett billigt material, men räknar
man in de externa kostnaderna finner man att valet av
amalgam medför en enorm ekonomisk subvention
från samhället till kvicksilveranvändningen inom
tandvården. De pengarna borde ju användas till att
subventionera fyllningar utan gifter.
Vi har i många år från Centerpartiets sida krävt
förbud mot amalgamanvändning. Dagens beslut
måste inkludera att även amalgam avskaffas senast
2003 för att hindra att ännu större kostnader och nya
miljöskador drabbar kommande generationer.
Fru talman! Jag står självfallet bakom alla reser-
vationer där Centerpartiet är med, men jag yrkar för
tids vinnande endast bifall till reservation nr 6.