Herr talman! En annan aspekt på det, utifrån vad Petter Löberg sa inledningsvis i sitt anförande, är att man ska se på det här som vilken annan lagstiftning som helst när det gäller utvärdering. Jag kan säga tydligt att jag inte delar den uppfattningen. Jag tycker att det är lagstiftning som, om den fungerar, motverkar allvarliga konsekvenser i samhället. Det är väldigt viktigt.
Vad har det här de facto lett till? Frågan är om Petter Löberg inser problemen. Om mängden narkotika värderas som hälften så straffvärt som tidigare har man också tagit bort möjligheten att få till straffprocessuella tvångsmedel. Om man ska få tillstånd till hemliga tvångsmedel blir det då minimistraffet i straffskalan eller det förväntade straffet för det brott det är fråga om. Polisen klagar på att de har fått beslut om hemliga tvångsmedel i betydligt mindre omfattning än tidigare, därför att praxis har sänkts.
Det kan också vara en förklaring till att vi ser en kraftig ökning av ringa brott. Förklaringen kan vara att polisen har ökat vad som kan kallas det socialpolisiära arbetet, vilket i och för sig kan vara bra. Men det kan också vara ett uttryck för att mängden narkotika i samhället är större samtidigt som man inte kommer åt det på grund av att lagföringarna för de grova narkotikabrotten har minskat högst påtagligt, samtidigt som de ringa narkotikabrotten har ökat. Det kan finnas ett samband. Det säger också de som numera arbetar på Nationella operativa avdelningen hos Polismyndigheten.
Det här är viktigt att ha med sig. Därför måste den här lagstiftningen behandlas på ett annat sätt än när det gäller järnvägsunderhåll eller andra jämförbara lagar.