Herr talman! Den första frågan man kan ställa sig är: Var står Miljöpartiet egentligen när det gäller narkotikapolitiken? Var Mats Pertoft står är nog ganska klart i alla fall, för precis som han redogjorde för i sitt anförande har han betydlig erfarenhet av hur det här kan drabba människor. Där har vi något gemensamt. Jag har, inte minst som ung polisman en gång i tiden, på Plattan här i Stockholm, Sergels torg, sett hur människor har gått under av narkotika, hur man har avlidit i sina egna spyor på skitiga toaletter, vad narkotikan har gjort för nära anhöriga, familjer, bekanta, för brottsoffer och för samhället i stort. Och det är bedrövligt!
Jag är glad över att vi ändå har en så pass gemensam syn på narkotikapolitiken i Sverige, för det är en styrka.
För vår del är det viktigt att göra allt det där andra. Det här är bara en del som vi talar om. Vi har också hela den socialpolitiska delen med brottsförebyggande insatser, möjligheter att få ett arbete - ett meningsfullt liv. Man kan säga att om ungdomar mår dåligt gör de dåliga saker.
Men på en punkt har jag en helt annan uppfattning än Mats Pertoft: Jag tror inte att vår uppgift är att sända signaler. Vi ska inte sända signaler, utan vi ska skapa en lagstiftning som har effekt i verkligheten. Det ska fungera längst ut i kedjan, och om det inte gör det har vi misslyckats.
Signalpolitik avfärdar jag. Tyvärr är det alltför många riksdagsledamöter som tror att signalpolitik är det som vi ska syssla med.
Jag är mån om att det här blir bra, och Mats Pertoft borde med sin bakgrund kanske kunna se det på samma sätt.