Fru talman! Framför allt det senaste kan tyckas va-
ra en väldigt underlig fråga; om bin är djur eller inte.
Men efter vad jag har förstått av EU klassas de möj-
ligtvis som fåglar. Redovisningen skall nämligen
hanteras i samma ordning som man hanterar den ge-
mensamma organisationen och marknaden för ägg. I
så fall kan man i alla fall konstatera att de har vingar
och lägger ägg. I Sverige klassas de väl som något
mellanting mellan djur och växter, jag vet inte riktigt.
Jordbruksverket har i alla fall problem med det hela,
det har jag förstått.
Bakgrunden till denna interpellation handlar inte,
som i fråga om de andra diskussioner vi har fört om
bin, om sjukdomen varroa. Det här handlar om den
genetiska resursen. Det som sker i binäringen i dag är
litet olyckligt. Antalet bisamhällen minskar nämligen
hela tiden i Sverige. Skälet är delvis att man har drab-
bats av sjukdomen varroa. Många anser att det där-
med inte är lönt att hålla på. Men det handlar också
om lönsamheten och en del andra problem man har
haft.
Om man ser till behovet kan man säga att bin är
mycket viktiga. 80-90 % av alla fruktträd pollineras
av bin. Även för andra grödor är biet mycket viktigt
som pollinatör.
I Sverige produceras ungefär hälften av den ho-
nung som vi äter. Resten importeras från länder som
Nya Zeeland och Argentina. Det verkar ju befängt att
köra honung över halva jorden när vi skulle kunna
producera den själva.
Den här interpellationen handlar om den genetiska
mångfalden hos bin. Vi kan se att det i dag finns en
stor risk för en mycket stark utarmning. Man har
börjat avla på bin på ett sådant sätt att man inte är
noga med att se till att behålla den biologiska mång-
falden hos bin. Här handlar det inte om att den biolo-
giska mångfalden skall vara vacker att titta på, utan
här handlar det om att vi måste bevara den genetiska
resursen därför att det är den som är basen för pro-
duktionen och basen för ekosystemfunktionen. Det
betyder att om den genetiska bredden på biet försvin-
ner finns det en stor risk för att biaveln kan hamna i
en återvändsgränd.
Det som i dag sker är att man har börjat få par-
ningsstationer där man parar drottningar innan de
skickas ut till olika bisamhällen. I naturen paras
drottningen av flera drönare, vilket innebär att de
arbetarbin som hon föder har olika fäder, och man har
en rejäl spridning av generna i en bikupa. Men med
en drottning som är parad med en enda drönare har
man minskat denna genetiska basen rejält. Dessutom
kan man se att man ofta parar bin på ett sådant sätt att
bisamhällen sinsemellan börjar bli alltmer släkt med
varandra. Detta är ett problem som inte har uppmärk-
sammats.
Jag tycker att jordbruksministern i och med det
svar som jag har fått inte har insett att detta faktiskt är
ett problem. Inom all annan husdjursavel är man
mycket medveten om detta. Det finns fårkontroll,
kokontroll, osv. för att man skall se till att man inte
får vad man brukar kalla för matadoravel, dvs., att
man krymper avelsbasen.
Det fanns tidigare en bikontroll i Sverige som bl.a.
hade till uppgift att se till detta. Den lades ned på
grund av brist på pengar. Jag menar att detta är ett
problem som vi måste ta tag i igen. Det måste nog
vara staten som på något sätt tar ett ansvar.
I svaret antyds att man äntligen skall börja se till
att det tillförs pengar till binäringen. Men jag skulle
vilja veta vilken myndighet som skall ha ansvar för att
biaveln och den genetiska mångfalden inte går förlo-
rade. Det finns en liten risk för att Jordbruksverket
inte riktigt vet hur det skall hantera frågan. Jord-
bruksministern ger inga tydliga signaler, och därför
händer det ingenting. Och när det inte händer något
finns det risk för att den genetiska mångfalden mins-
kar.
Jag skulle alltså vilja ha svar på frågan: Vem har
ansvar för att vi inte får en genetisk erosion när det
gäller biavel?