Fru talman! Vi ska i dag diskutera propositionen
Rättvist och effektivt - förändringar i studiestödssystemet
och två motioner som har väckts.
Jag vill börja med att påminna om det som jag hoppas att vi är ense om, nämligen hur oerhört viktiga studier är för vårt samhälle. Det är en enorm tillgång att så många studerar på högskolan och tar ut examen och bidrar med kunskap till vårt samhälle och också bidrar till samhället på andra sätt, genom jobb och så vidare. Det finns många sätt.
När det gäller bakgrunden till propositionen är en av de viktigaste sakerna Studiesociala kommitténs betänkande som jag här har med mig. Där finns en avsevärd mängd riktigt bra förslag. Väldigt många av förslagen var vi helt eniga om. Utredningen leddes av den ekonomisk-politiska talespersonen för ett av de partier som ingår i regeringen, men av det hela bidde det i princip en tummetott. Extremt få av förslagen har på något sätt realiserats.
I regeringens budgetproposition för förra året höjdes studiebidraget med 38 kronor. Det är bra men på tok för lite. I övrigt finns något litet förslag från Studiesociala kommitténs betänkande med - i övrigt inget.
Man måste betänka hur situationen i dag är. Nu senast har vi fått en rapport om att över en tredjedel av alla studenter lever i fattigdom. Det är inte rimligt.
Vad gör man när man nu lägger fram en proposition om studiesociala frågor? Ja, tidigare har man i en proposition lagt fram förslag om en studiemedelshöjning med 38 kronor. Nu lägger regeringen fram ett förslag om att man från och med den 31:a dagen man är hemma för vård av sjukt barn eller av anhörig har möjlighet att få studielånet avskrivet.
Vi i Miljöpartiet tycker att det är ett bra förslag och en förändring som behövs. Vi menar dock att 30 dagar är en alldeles för lång tid. I den här delen borde något ske redan efter 14 dagar. Men låt oss vara realistiska och inse att förslaget i princip inte berör någon. Det är extremt få studerande som i mer än 30 dagar är hemma för vård av sjukt barn. Barn är sällan sjuka så länge, vilket är väldigt bra. Barn är sjuka ofta men inte så länge. Väldigt få människor berörs alltså. Egentligen är detta inte något som vi borde prata så mycket mer om, även om regeringen i sitt pressmeddelande när man lade fram propositionen fokuserade på just detta.
Jag tycker också att det är rimligt och att det är en riktig förändring att göra det möjligt att kräva studerande som sedermera bor utomlands på återbetalning av studielån. I vissa fall har man försökt undanhålla staten de pengarna. När man tar lån är det rimligt att återbetala om man har möjlighet att göra det - detta i enlighet med de regler som alla får följa. Det som föreslås är bra och ingen stor förändring.
I princip är förändringen detta plus förslaget om att CSN får möjlighet att hålla inne studiemedel vid misstanke om att en studerande har rätt till studiemedel.
Det stora problemet är kanske att över 120 000 studenter lever i fattigdom, att studenter inte har möjlighet att sjukskriva sig på deltid och att studenter i praktiken inte har några möjligheter att skaffa barn om det inte finns någon annan som försörjer dem. Föräldrapenningen omfattar inte studerande som inte jobbat tidigare och lyckats se till att inte vara borta någon dag från jobb och från studiemedel så att säga.
Nu lägger regeringen fram ett förslag om att CSN kan hålla inne studiemedel. Särskilt ironiskt blir det efter de senaste dagarnas debatt. CSN har ju i princip krävt tillbaka studiemedel från människor som studerat på heltid och som klarat alla sina poäng på utbildningen. Ändå krävs de på återbetalning.
Jag tror inte att man ska blunda för de signaler som regeringen skickar ut om att det är oerhört prioriterat att komma till rätta med bidragsfusket. Jag håller med om att vi ska komma till rätta med bidragsfusket, men det är knappast det största problemet när till exempel 120 000 studenter lever i fattigdom. Men det är vad CSN nu prioriterar. De känner av klimatet från regeringen och prioriterar att driva in studiemedel från studenter som rimligtvis borde ha rätt till studiemedel.
När vi genomför den här förändringen, som gäller från den 1 juli, och om CSN anser att de som studerar exempelvis på Chalmers och KTH inte har rätt till studiemedel borde misstanken om att man inte kommer att ha rätt till studiemedel rimligtvis omfatta alla som börjar på Chalmers och KTH. Med de nya reglerna borde man kunna säga: För dem som börjar på Chalmers och KTH brukar vi dra in studiemedel, så du har nog inte rätt till studiemedel. Redan från början skippar vi att betala ut studiemedel.
Detta är en orimlig konsekvens av beslutet och något som aldrig någonsin, hoppas jag, blir verklighet. Ändå måste riksdagen ta detta på allvar. Vi kan inte bara inrätta nya regler i hopp om att myndigheter inte tolkar dessa i enlighet med hur de tidigare tolkat regler. Vi har inte fått något tydligt besked från regeringen om att något sådant absolut inte ska få förekomma. Regeringen har bara sagt att det verkar orimligt och tycker att man från myndigheterna får sätta sig ned och komma överens. Det är klart att man borde göra det, men detta borde över huvud taget inte vara ett problem. Den som faktiskt studerar på heltid borde ha rätt till studiemedel.
När det gäller de signaler som skickas ut samt möjligheten att hålla inne studiemedel kan man fråga sig om problemet med att studenter lever i fattigdom därmed minskar, om studenterna blir rikare när de inte får sina studiemedel trots att de studerar. Så är det rimligtvis inte. Rimligtvis är det inte heller så att de som kommer från studieovana miljöer nu känner sig mer triggade och känner sig säkra på att de klarar att studera vid högskola. I stället är det här fråga om ett förslag som ytterligare undergräver deras känsla av att ha rätt till studiemedel. Det som föreslås är inte rimligt. Dessutom är det en ganska onödig förändring.
I stället borde vi i enlighet med förslag som Miljöpartiet fört fram förut och på andra håll - tyvärr inte i samband med det här betänkandet - verka för högre studiebidrag. Vi har föreslagit 900 kronor i stället för regeringens 38 kronor. Vi menar att fler studentbostäder borde komma till, att det borde vara möjligt med en rimligare nivå på föräldrapenningen för dem som studerat på heltid samt att det borde vara möjligt att sjukskriva sig på deltid - varför det inte finns med i betänkandet förstår jag verkligen inte.
Med detta yrkar jag bifall till reservationerna 2 och 3.