Fru talman! Jag hade i och för sig inte tänkt begära replik på Lennart Beijer, men på grund av påpekanden som gjordes under Beijers anförande kände jag mig ändå föranledd att kliva upp här.
På något vis var det ganska bra. Detta signalerar nämligen ganska tydligt att skälen till att Vänsterpartiet och Moderaterna tycker samma sak i huvudfrågan - avslag på motionen - är helt olika. Vänsterpartiet anser uppenbarligen att här inte behövs någon granskning, att allting är bra och att vi lever i den bästa av världar, medan Moderaterna tycker att det inte är någon mening med att göra en granskning då vi ändå inte kommer åt de underliggande problemen.
Det är ganska betecknande att Lennart Beijer betraktar det som snaskigt när jag påpekar att en person som ska granska en annan person råkar befinna sig i någon form av ömsesidigt beroende med denne. Det är inte så konstigt att Lennart Beijer har den uppfattningen. Han företräder ju ett parti, Vänsterpartiet, som för inte så förskräckligt många år sedan var livliga supportrar till det kommunistiska systemet i Ryssland som väl knappast kommer att bli ihågkommet för någonting annat än en utbredd nomenklatura, nepotism, vänskapskorruption och allting annat.
För att upplysa Lennart Beijer om saker och ting kan jag säga att det i forskningsvärlden pågår ett omfattande arbete när det gäller hur man ska styra och kontrollera organisationer. Dessutom har Erik Åsbrink precis avslutat en etikkommission baserad på just den här typen av rön. Här finns intressekonflikter och motstridiga intressen, och när det gäller statliga bolag också intressegemenskap, och det är viktigt för förtroendet att man bygger upp ändamålsenliga system.
Vill man från statens sida verkligen se till att folket har gott förtroende för de statliga bolagen och för regeringens arbete vill det till att Caesars hustru inte misstänks. Då får det inte vara så att den som granskar står i beroendeförhållande till den som blir granskad. Då blir nämligen granskningarna inte så trovärdiga som de annars skulle kunna vara.