Fru talman! Jag yrkar bifall till propositionen och utskottets förslag samt avslag på reservationerna.
Jag instämmer i allt som sas i talarstolen av min kollega från utskottet Susanne Eberstein.
Vad som är centralt är att man anpassar lagstiftningen till det läge som man har upplevt har gällt redan tidigare. Det är för att tillgodose grundläggande rättsliga principer, som också nämndes tidigare. Legalitetsprincipen är oerhört viktig när det gäller ingrepp mot människor med tvång. Så är det när man gör en kroppsbesiktning av någon, oavsett syftet.
Lika fall ska behandlas lika. Det är en grundprincip i ett utvecklat rättssamhälle. Det är inte så att vissa ska komma undan medan andra inte gör det. Att det skulle vara frivilligt att komma undan eller att bli dömd, så som är utgångspunkten för Vänsterpartiet, är ett absurt resonemang.
Om man inte vet hur saker fungerar kan man ha uppfattningen att en bedömning av detta slag sker genom att en utomstående talar om exakt, att det är 100 procent säkert, att det är på det ena sättet eller det andra sättet - att det är 100 procent säkert att någon är si eller så gammal. Så fungerar det inte. Det finns ingenting som är 100 procent säkert annat än om man helt säkert kan säga att det är utrett. Domstolens verksamhet går ut på att hantera osäkerheter. Hur ofta kan man säga att man helt säkert vet att någon har gjort sig skyldig till ett brott, att man är 100 procent säker? Det förekommer knappt - kanske någon enstaka gång. I annat fall handlar det om att man har uppnått beviskravet för att någon ska kunna dömas. Det är ställt utom rimligt tvivel. Det får finnas tvivel, men inte något rimligt tvivel, om att någon har begått en gärning.
Det finns ett antal andra frågor där man använder sig av så kallade sakkunniga vittnen eller olika typer av utlåtanden i domstol. Det har varit tradition i till exempel faderskapsmål när faderskap till barn ska avgöras, vilket har kunnat få långtgående konsekvenser. De målen har utretts med lägre säkerhet än vad som krävs för att bli fälld för brott i en domstol.
Detta är ett bra och fullt rimligt förslag. Det kan inte vara så att den som är över 15 år, men påstår sig vara 14 - vid 14 är man inte straffmyndig och kan inte dömas - ska kunna välja att genomgå en medicinsk åldersbedömning, som kan visa att personen är 18 år. Utfallet av bedömningen kan slå så mycket.
Det finns personer som nog har varit ganska gamla, över 20 år, och som har funnits på boenden för ensamkommande barn och också i andra sammanhang där man tidigare inte har kunnat fastställa ålder. Men det har ändå framkommit. Det finns också exempel i Sverige där man har använt tysk åldersbedömning som grund för att döma i brottmål.
Jag tycker att det är väldigt bra att man får den här möjligheten, som också ska framgå tydligt av lagstiftningen. Det är inte så att man ska kunna välja huruvida man vill riskera att bli dömd eller inte, utan lika fall ska behandlas lika. Har man begått brott och åldern har betydelse för frågan om man ska kunna dömas över huvud taget eller för påföljdsfrågan ska det kunna utredas.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag och propositionen, fru talman.