Herr talman! Efter årtionden av utredande lades
förra året fram ett förslag om lagstiftning beträffande
stiftelser. Trots alla årens arbete och överväganden
förelåg inte några idéer om lösning för s.k. an-
slagsstiftelser. I betänkandet finns närmare redovisat
händelseförloppet och hur lagutskottet och riksdagen
1994 framhöll det angelägna i att regeringen lade
fram förslag om hur de verksamheter skulle regleras
som bedrivs som anslagsstiftelser. Trots detta kom-
mer nu beskedet att man tycker att denna typ av verk-
samhet kan bedrivas i antingen aktiebolag eller ideell
förening. Såväl kulturutskott som lagutskott har i
betänkandet påpekat att beställningen från förra året
fortfarande är i högsta grad aktuell. Regeringen har
inte åtgärdat utan har utan några grundade skäl non-
chalerat riksdagen.
I betänkandet framhålls bl.a. brister som föreligger
när det gäller bedrivande av verksamhet i ideell före-
ningsform. Rättsfiguren kan bli ansedd som ett enkelt
bolag med det personliga ansvar som följer av en
sådan bedömning. Ser man på aktiebolagen och önsk-
värdheten av att, som förekommit i många kommuner
och landsting, samarbeta med olika företag, frågar
man sig om dessa i sina redovisningar skall ta upp
aktiebolaget som intressebolag, koncernbolag, och om
dessa aktiebolag skall vara tvungna att konsolidera i
sina koncernbalanser. Fråga uppkommer vidare hur
det blir ur skattesynpunkt.
Det är en hel del frågor som tränger sig på, om
man skulle frångå den tidigare uppläggningen med
anslagsstiftelser. Det är därför angeläget att få fram en
rättsfigur som beaktar synpunkterna på att det blir en
avskild förmögenhetsmassa, som ej skall vara relate-
rad till den som har engagerat sig med bidrag och
liknande.
Det kan vidare noteras att om verksamheten be-
drivs i de föreslagna formerna, ideell förening och
aktiebolag, blir utan tvekan aktiviteten belastad med
mycket kortsiktigt perspektiv. Därigenom berövas
exempelvis kommuner och landsting det långsiktiga.
Bedrivs det i en helt självständig förmögenhetsmassa
med självständig verksamhet, kan inte ingångna för-
pliktelser helt plötsligt ändras. Bedrivs det som aktie-
bolag och förening kan däremot när som helst extra
bolagsstämma eller föreningsmöte sammankallas av
dem som är parter och som skall bistå med anslagen.
När det gäller ikraftträdandet fastlades förra året
att detta skulle ske den 1 januari 1996, sedan stiftelse-
lagen blivit kompletterad med regler för anslagsstif-
telser. Nu anger propositionen att frågan om ikraftträ-
dande beträffande stiftelser som är bildade av stat,
kommun och landsting - såväl anslagsstiftelser som
andra stiftelser - skall ikraftträdandet fördröjas till
den 1 januari 1997. Skälet torde vara att man från
regeringens sida räknar med en lagstiftning som får
retroaktiv verkan på stiftelser som bildats genom
kommuner, landsting och stat. Man räknar med att
villkoren för permutation skall ändras, vilket bl.a.
framgår av Justitiedepartementets skrift Ds 1995:63
om statliga och kommunala stiftelser.
I denna skrift anges redan i inledningen att ända-
målet för en stiftelses verksamhet som är bildad av
kommun, landsting eller stat, skall kunna ändras om
det tillgodoser angelägna allmänna intressen. Med
andra ord: Staten skall skönsmässigt kunna lägga
beslag på annans egendom. Skriften redovisar vidare
analyser av hur grundlagen kan trädas för när, och
klart är, utan tvivel, att skälet till fördröjande av
ikraftträdande för de här stiftelserna har sin grund i att
man arbetar på att försöka gå runt lagstiftning som
värnar om äganderätt efter vanliga regler i en rättsstat.
Tyvärr tycks det inte vara främmande för nuva-
rande regering att arbeta på gränsen till lagstiftning
och eventuellt ta risken att även trampa över gränsen.
Redan i dag finns ett märkligt exempel på hur rege-
ringsledamöter som var verksamma i HSB och Riks-
byggen överlät en halv miljard ur en stiftelse till
nackdel för intressen i stiftelsen. I det fallet var stats-
råden Nygren och Sundström delaktiga i regeringens
beslut, där man utan saklig motivering ändrade på
Kammarkollegiets avslag.
Dessa statsråd hade som sagt varit verksamma i
HSB och Riksbyggen vid den tidpunkt då åtgärden
vidtogs - en åtgärd som för övrigt revisorerna i stiftel-
sen förklarade sig inte kunna acceptera. Både stiftel-
sens revisorer och Kammarkollegiet gick således
emot den företagna åtgärden. Fallet finns refererat på
s. 14 i decembernumret, nr 8, av Tidskrift för Sveriges
Advokatsamfund, där frågan ställs huruvida åtgärden
är förenlig med EU:s regelverk.
Med detta vill jag yrka bifall till reservationerna 1
och 2, som är anförda i betänkandet.