Fru talman! Det är väl så att jag får begära replik om det ska bli någon debatt i det här utskottet. Jag börjar känna det som min uppgift i utskottet att driva debatten vidare.
Jag skulle liksom Göran Pettersson vara rätt nöjd om Riksbanken uppnådde sitt mål för inflationen. Det är djupt problematiskt att man inte har gjort det under hela den långa tiden, och jag tycker egentligen att det skulle förtjäna en debatt i sig, eftersom det får bestående effekter. Jag menar detta med bestämdhet, och det gör inte bara politiker, utan också forskarna. Praktik och forskning är överens i den här frågan, oavsett vad Göran Pettersson påstår. Några av direktionens medlemmar påstår detta med bestämdhet, och det är därför man för en diskussion om vilken räntenivå Riksbankens direktion bör lägga sig på. Jag tycker att det är en viktig diskussion. Jag delar inte alltid slutsatserna, men jag tycker att den är väsentlig och central för penningpolitikens betydelse.
Göran Pettersson säger att vi vid den förra utvärderingen landade i att det trots allt var rätt inflationsmål. Nu har det varit en djup finanskris som visat att inflationsmålen, som IMF:s chefsekonom säger, inte varit rätt satta med tanke på de effekter finanskrisen fått på den totala samhällsekonomin, eftersom centralbankerna inte kan gasa i tillräcklig utsträckning när konjunkturnedgången blir så djup.
Även Göran Petterssons egen regering konstaterar att penningpolitiken har betydelse för den strukturella arbetslösheten. Det finns två anledningar till att vi bör ha ett högre inflationsmål som jag menar är centrala. Riksbankerna ska kunna stimulera ekonomin mycket mer vid en djup konjunkturnedgång, och när man hela tiden för en direkt åtstramande politik eller stramar åt ekonomin tidigt i en konjunkturuppgång får det konsekvenser för väldigt många människor som ställs utanför arbetsmarknaden. Det är därför mer än var tredje person som är arbetslös i dag är långtidsarbetslös.