Fru talman! "Efterklokhet är en exakt vetenskap." Detta citat brukar tillskrivas den gamle bankmannen Hans Dahlborg.
När man ska utvärdera penningpolitik känns det lite grann som att det är detta man gör - vi har att i efterhand utvärdera den direktion som fattat beslut med det underlag den hade då. När man utvärderar i efterhand vet man hur historien blev, och då är det lätt att sätta sig på de höga hästarna och tala om att man borde ha gjort si eller så. Det är ett privilegium vi har i finansutskottet, eftersom vi har uppgiften att utvärdera i efterhand.
För att nyttja detta fullt ut kommer vi nu att inte bara utvärdera det en gång. Denna utvärdering handlar om de två senaste åren, men samtidigt pågår en utvärdering som gäller fem år och som vi kommer att återkomma till här i kammaren.
Vad kan man då säga om man ändå beaktar att det är lätt att vara efterklok? Ja, det är att Riksbanken inte har haft någon lätt uppgift under de två år vi utvärderar. Det har varit en extrem period. Det har varit en period som inte har innehållit de trendframskrivningar som modellerna normalt sett är byggda runt, utan det har varit att fatta beslut under mycket osäkra förhållanden.
Hur har då Riksbanken lyckats? På det stora hela ska vi vara nöjda med hur Riksbanken har agerat. Dock kan vi, om vi nu tillåter oss att ta fram linjalen och noga mäta inflationen och liknande, konstatera att inflationsmålet har legat under målet. På det sättet har man alltså inte fullt ut nått målet. Återigen måste dock detta ses med beaktande av att det har varit en extrem situation.
Det sätt vi arbetar på, med uppdelningen mellan penning- och finanspolitik, har brett stöd i denna kammare. Det har dock inte fullständigt stöd. Ulla Andersson framförde hur Vänsterpartiet ser på penningpolitikens uppgift, och jag tänkte kommentera några av de saker hon lyfte fram.
Till att börja med vill jag ta upp inflationsmålet. Inflationsmålet kom till under en annan turbulent tid, då vi övergick till ordningen med en oberoende riksbank. Vad riksdagen uttalade som mål till Riksbanken var att den skulle verka för ett stabilt penningvärde. Sedan gjorde man inom Riksbanken ett arbete och en tolkning där man fastställde 2 procent som inflationsmål. Det ligger också väl i fas med de mål som valts i många andra centralbanker. Texterna runt omkring är lite olika formulerade, men man kan säga att räntenivån 2 procent är det som gäller i väldigt många länder som vår ekonomi är starkt ihopkopplad med.
Det går givetvis att ha olika uppfattningar om huruvida siffran 2 procent är rätt, och i den akademiska världen brukar det finnas många uppfattningar om det. Den frågan studerades ganska ingående när vi utvärderade penningpolitiken 2006 och professorerna Giavazzi och Mishkin tittade på denna fråga. De vände och vred på frågan, och vissa av de argument som Ulla Andersson framfört här i dag var uppe i den diskussionen. Då landade utskottet i slutsatsen att det var klokt att inte röra i en sådan fråga. Det handlar egentligen om att praktik och teori möts. Det har att göra med dels kopplingen till hur andra länders centralbanker har gjort, dels betydelsen av att ha stabilitet i en sådan fråga. Om detta blir något man ändrar då och då i enlighet med olika skolor som blir förhärskande skapar det i sig en osäkerhet som är skadlig för vår penningpolitik.
Ulla Andersson lyfter fram ett antal andra frågor också och vill att Riksbanken ska lösa många uppgifter åt oss, inte bara det här med inflationsmålet utan ett antal saker, såsom sysselsättningsmål. Där tycker jag att det är viktigt att man separerar saker. Finanspolitik är finanspolitik, penningpolitik är penningpolitik. Har vi en oberoende riksbank är det viktigt att avgränsa det uppdraget. Jag anser att det ska avgränsas till penningpolitiken och till att nå inflationsmålet. Finns det många mål leder det till otydlighet och en sammanblandning av de två delarna.
En annan fråga som var uppe var om inflationsmålet ska anges i KPI eller KPIF. Där för Riksbanken ett resonemang och landar i att de har inflationsmålet i KPI men inte bortser från KPIF. Man arbetar med båda begreppen.
Slutligen vill jag säga något om inflationsmål som kanske är lite lättsammare. Ska Riksbanken ha ett högre inflationsmål? Det har sagts mig att en icke obekant fotbollsspelare från den här kammaren en gång lyssnade på en debatt om inflationsmål. Den gick fram och tillbaka. Skulle det vara högre eller inte? Till slut ledsnade han och sade: Vad sjutton ska vi ha högre inflationsmål för? Vi når inte ens en gång det vi har!
Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande.