Herr talman, högt ärade och dyrbara ledamöter i
kammaren och protokollsläsare! Vi har diskuterat
bl.a. sotningsmonopolet. För många är det kanske
obegripligt att just den frågan upptar debattid och
försvarsutskottets intresse i riksdagen. Men monopo-
let har en bakgrund. Det har förmodligen varit en
väldigt god idé för samhället med starka regleringar
och regler.
Dessa regleringar tillkom på 1600-talet då vi hade
trästäder i Sverige och dålig eller utebliven sotning
fick förödande konsekvenser när inte bara ett hus
brann ned utan hela byar och samhällen kunde brän-
nas ned. Det var då viktigt för samhället att ha tydliga
regler för att få människor att sota sina skorstenar och
undvika dessa katastrofer.
I dag vet vi att det ser annorlunda ut. På 400 år har
mycket hänt. Vi har inte längre trästäder. En eldsvåda
får inte samma förödande konsekvenser som för 400
år sedan. Tittar man på statistiken över vad som orsa-
kar bränder är elfel helt överlägset den dominerande
orsaken till bränder inte dålig sotning eller skorstens-
bränder. Men fortfarande består sotningsmonopolet,
dvs. att en sotare ges fullständigt monopol på att sota
i sin hembygd.
Detta leder till flera olika problem i samhället.
Utebliven priskonkurrens är ett av dem. Många upp-
lever en arrogans hos sotarna, som lämnar både sot-
högar och smuts efter sig och själva bestämmer när
de ska komma. Många gånger sotas det helt i onödan,
och man faktureras för sådant som egentligen inte
hade behövt göras.
Allt detta görs med argumentet att det gäller
brandsäkerheten. Men om vi ställer oss frågan vem i
hela världen som är mest intresserad av att det egna
huset inte brinner ned, så är det självfallet jag själv,
som bor i huset. Jag är mer intresserad än någon an-
nan av att ha ordentlig sotning. Detta är alltså inget
argument för att ha kvar sotningsmonopolet.
Det blir omöjligt för unga sotare att starta egen
verksamhet. De har kanske idéer om att förändra och
förbättra verksamheten, konkurrera, komplettera -
allt efter eget huvud. Men det omöjliggörs då sotare
får kontrakt i princip på livstid.
Det står ganska klart att det inte är ett bra system
som vi har med oss från 1600-talet och in i 2000-
talet. Därför har också många varit kritiska. I kamma-
ren har vi hört i princip samtliga ledamöter säga att
systemet måste avskaffas.
Den här debatten har förts under lång, lång tid, i
10, 15, 20 år. Alla har uttryckt kritik, men ändå har
ingenting hänt, herr talman! Sotningsmonopolet har
vi fört med oss in i 2000-talet, trots att man i en ut-
redning så sent som 1998 föreslog en avreglering.
Ingenting har hänt! Kommunförbundet har föreslagit
en avreglering och ett avskaffande av monopolet.
Ingenting har hänt! Regeringen har haft över två år på
sig att gå från ord till handling. Ingenting har hänt!
Att man då från tre partier i detta läge säger att
man kan vänta lite till, att man inte har något emot att
det tagit så lång tid och att man inte vill göra något
tillkännagivande - det förefaller mig svårförståeligt.
Det är också ett sätt att degradera riksdagens roll.
Det är viktigt att riksdagen konstaterar faktum:
Trots en översvallande kritik och en åtminstone till
synes stor verbal enighet så har ingenting hänt. Vi
hade statssekreteraren på besök i försvarsutskottet
och önskade besked om när de sista, kompletterande
utredningarna skulle vara klara. Det fanns inget be-
sked! Ingen planering! Inte ens en gissning!
Då är det riksdagens skyldighet och uppgift att
göra ett tillkännagivande. Vi ger regeringen ett år till
att komplettera den sista utredningen så att man kan
lösa detta på ett bra sätt också för glesbygden. Därför
yrkar vi i Miljöpartiet bifall till utskottets förslag och
avslag på reservationen.