Fru talman! Tryck- och yttrandefriheten är grundläggande element i ett demokratiskt samhälle. Det är också två rättigheter som utmanats, precis som Anna Bergkvist sade, under de senaste åren. Vår vidsträckta tryck- och yttrandefrihet har här fått debatteras, motiveras och analyseras.
Rätten till att trycka och tycka är inget som ska tas för givet utan är något som ständigt måste försvaras. Frågan om var gränsen går mellan att tycka/trycka fel eller tycka/trycka olagligt måste vara ständigt levande i den samhälleliga debatten för att stärka den enskildes fri- och rättigheter.
Snart sjösätts en utredning om en fortsatt översyn av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen där det är viktigt att värna våra unika svenska rättigheter och regleringar liksom att inte urholka den viktiga offentlighetsprincipen.
Jag kommer att fokusera mitt anförande på värnandet av offentlighetsprincipen och meddelarfriheten, fru talman. Vi vill värna det unika i vår meddelarfrihet. Vi vill slå fast vikten och betydelsen av den svenska offentlighetsprincipen. Skyddet för meddelarfriheten, det vill säga förbud mot efterforskning och arbetsrättsliga åtgärder, är en mycket viktig del för att förverkliga offentlighetsprincipen när det gäller statlig och kommunal verksamhet.
Att även privatanställda ska åtnjuta den grundlagsreglerade meddelarfriheten har utretts tidigare, och flera remissinstanser har kritiserat förslagen just för att frågan är mycket komplicerad och svår att lösa. Offentlighetsprincipen är till för offentliga verksamheter och för offentligt anställda och ska således omfatta enbart dessa.
Med tanke på de tidigare anförandena från talarstolen är det viktigt att berätta vad meddelarfriheten är. Meddelarfriheten är de regler som finns i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen som gör det möjligt att straffritt lämna uppgifter som normalt är sekretessbelagda uppgifter till tidningar, radio eller tv för offentliggörande. Detta är ett led i vår omfattande offentlighetsprincip där ledstjärnan är öppenhet i den statliga förvaltningen, men innehåller givetvis undantag för att säkerhetsställa rikets säkerhet eller särskilda tystnadsplikter. Anonymitetsskyddet liksom efterforskningsförbudet är två grundstenar i den svenska meddelarfriheten som skapar en tyngd åt den.
Meddelarfriheten är till för att allmänheten ska kunna granska offentlig verksamhet och för att vi ska få insyn i densamma. Grundlagen talar om vilka rättigheter individer har gentemot staten - inte vilka rättigheter individer har gentemot privata aktörer.
Meddelarskyddet är heller ingen arbetsrättslig fråga utan en offentligrättslig fråga. Det är inte en fråga mellan arbetsgivare och arbetstagare utan en fråga om det allmännas intresse av insyn.
Däremot är det viktigt att utreda så kallade
whistle-blowers
skydd och om det skyddet är tillräckligt när anställda avslöjar missförhållanden på privata arbetsplatser. Detta görs genom en översyn av lagen om företagshemligheter.
En av motionärerna kräver ett informationsobligatorium om meddelarfriheten. Det är viktigt med information för berörda om meddelarfriheten och efterforskningsförbudet. Majoriteten förutsätter att dessa öppenhetsfrågor ägnas både uppmärksamhet och respekt.
Fru talman! KU är satt att värna den svenska grundlagen och dess bestämmelser. Yttrandefriheten, tryckfriheten och offentlighetsprincipen är här givna grundbultar för att se till att allmänhetens och enskilda individers rättigheter försvaras och inte vare sig urvattnats eller urholkas. Det är givet att det ska finnas ett skäligt skydd även för anställda i privata företag, men det regleras knappast i den svenska grundlagen.
Jag yrkar bifall till konstitutionsutskottets förslag i betänkandet.