Herr talman! Jag vill inleda med att uttala min stora tillfredsställelse över att utskottet i så stor utsträckning är överens i dessa frågor, som är väldigt viktiga.
Det gäller framför allt frågan om att utse umgängesstöd i tvistiga frågor, där vi är fullständigt överens. Det gäller även i frågan om socialtjänstens förutsättningar att tala med barn. Där är vi i huvudsak överens, även om Vänsterpartiet vill gå något längre.
Man kan ställa sig frågan om det som regeringen har gjort räcker. Det handlar om överväganden med barnavårdsutredningar och de särskilda vårdnadsöverflyttningarna där det ofta finns mycket tråkiga bakgrundsförhållanden hos föräldrarna. Utredningen föreslog, som LiseLotte Olsson sade, att man skulle ge socialtjänsten rätt att tala med barn också i de mer vanliga vårdnadsutredningarna. Utredningen har dock kunnat konstatera att det här egentligen inte är något aktuellt problem, utan föräldrarna ställer upp och medger att barnen får tala med socialtjänsten i de allra flesta fall. Jag har för övrigt själv aldrig hört talas om något problem i det här sammanhanget.
Jag tycker att regeringen har gjort, som Jan Lindholm uttryckte sig, en försiktig och ansvarsfull bedömning i de här frågorna och stannat vid att man ska ta enbart barnavårdsutredningarna och de särskilda överflyttningarna. Det tycker jag är en riktig avvägning.
När det gäller frågan som kanske är mest uppseendeväckande i betänkandet, alltså beslutanderätten vid gemensam vårdnad, har jag personligen under många år som advokat biträtt både mammor och pappor i vårdnadstvister, en del mycket tråkiga sådana. Som regel kan man naturligtvis, som någon tidigare talare sagt här, konstatera att det är barnen som är förlorare.
Då kan man ställa sig frågan om man ska göra något mer än att ha gemensam vårdnad alternativt ensam vårdnad för en av vårdnadshavarna. Jag har funderat mycket på den frågan sedan betänkandet kom. Jag har ganska tidigt kommit till insikt om att det vore väldigt olyckligt att införa en mellanform, där domstolen ska gå in och besluta vissa speciella saker. Jag tror inte alls att det vore bra, utan jag tror att man ska vara kvar vid de nuvarande två alternativen. Antingen finns förutsättningarna för gemensam vårdnad eller så finns inte förutsättningarna, och då måste man låta den ena föräldern ensam ha vårdnaden om barnen. Det här har jag kommit fram till när man ser det ur barnens synvinkel.
Det finns en sak som LiseLotte Olsson påpekar och som vi har tagit upp här, och det här naturligtvis det här med hälso- och sjukvård. Där är det att beklaga att situationen inte var sådan att det kunde komma någon form av lagstiftning, för den punkten måste vi helt enkelt arbeta vidare med. Det har regeringen också sagt att man vill göra.
Avslutningsvis något ord om motionen om att man skulle med automatik ha gemensam vårdnad även i samboförhållanden. Jag tycker inte det, utan jag tycker att man ska vara kvar vid att ha en skiljelinje mellan vad som gäller i äktenskap och vad som gäller i samboförhållanden. Det har ju Vänsterpartiet en annan syn på med bland annat arvsrätt och annat, men vi delar alltså inte alls den uppfattningen.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i det här betänkandet och avslag på reservationen.