Fru talman! Det är ett väldigt fint ode till arbetet, eller vad man ska kalla det, som ledamoten levererar. Det är naturligtvis jättefint när människor arbetar. Det är inte för inte man kommer från den rörelse man gör.
Men det är ändå märkligt att det skärs ned på nästan alla sätt som man kan stötta, hjälpa och få människor i arbete. Det handlar om utbildningar, om Arbetsförmedlingen och om andra stödtjänster. I stället ska arbetslinjen leverera människor i arbete genom att de får lägre ersättningar och sämre möjligheter att leva sitt liv när de blir arbetslösa.
Jag förstår att detta kommer från den människosyn man egentligen har. Den kan man ju inte släta över genom att prata väl om arbete. Frågan är egentligen: Hur tycker ni att arbetslinjen går? Varför är det alltid människors trygghet och människors liv som ska offras och deras utsatthet som ska bli högre för att de ska ta arbete? Det finns inte särskilt mycket som stöder tesen att detta är orsakerna till att folk inte tar ett jobb eller kommer i arbete.
Vi vet att det finns en enorm klyfta mellan behoven av utbildad arbetskraft och den utbildning som människor har. Där borde väl fokus ligga i arbetslinjen? Nu har ni sparat en och en halv miljard på a-kassereformen. Vart ska ni skicka pengarna? Ska ni skicka dem rakt in i utbildningssystemet, eller kommer de snarare att gå till skattesänkningar för dem som inte förlorar jobbet och för dem som tjänar bra med pengar ändå?