Herr talman! Man får tycka vad man vill. Man får ha vilka galna idéer som helst, och ingen tanke kan vara förbjuden, hur motbjudande den än må vara. Men när ens tyckande och tänkande omsätts i antidemokratiska aktiviteter, uppmaningar till våld eller stöd till terrorsekter går gränsen för vårt samhälles öppenhet.
Var och en är fri att driva debatt och göra sin röst hörd. Men ingen är fri att hota, uppmana till våld eller själv begå eller bidra till våldshandlingar. Sådana handlingar är straffbara, och vi kommer kontinuerligt att behöva utveckla denna straffrätt för att skydda vårt samhälle. Även när det gäller den som ännu inte har begått sådana handlingar men har en tydlig ambition att göra det finns en gräns för det öppna samhällets tålamod.
Ämnet för dagen har debatterats i många omgångar, och det på goda grunder. Jag minns att jag när vi debatterade förra årets upplaga av denna skrivelse poängterade att frågan träffar rakt in i den oerhört känsliga balansgång vi måste gå mellan rikets och våra invånares säkerhet och rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och rättsstatliga principer. Detta är därför ett ämne som måste behandlas med den högsta kvalitet vi någonsin kan uppbringa.
Jag har också för mig att jag sa att den som påstår eller antyder att det här är lätt allvarligt har underskattat frågans komplexitet, eller också förstår man men bryr sig inte om vare sig det ena eller det andra för demokratins centrala värde. Alldeles oavsett vilket visar man i så fall med all önskvärd tydlighet att man inte är mogen att ta sig an frågor av denna tyngd.
De blocköverskridande samtalen om hur vi bäst bekämpar terrorismen i Sverige från 2015 och 2017 var bra. Men sedan dröjde det tre år för regeringen att komma till skott med något av det allra viktigaste. När vi debatterade detta ämne förra året tillkännagavs att kompletteringar behövde göras, men ännu har ingenting hänt när de gäller dessa kompletteringar. Därför kommer ett nytt tillkännagivande i dag, som kollegan Mikael Damsgaard har redogjort för.
Regeringen må säga att man har mycket att göra och att det är massor av tillkännagivanden att leverera på. Men om man gör anspråk på att styra landet bär man också ansvaret för att få saker och ting gjorda, i synnerhet sådant som riksdagen anmodar regeringen att göra. Det finns inga ursäkter för denna saktfärdighet, och det är därför vi lägger i dag fram det här ganska skarpa tillkännagivandet med en tydlig tidsgräns.
Ett par begrepp brukar alltid komma upp när vi debatterar det här ämnet. Det är dels Europakonventionen för mänskliga rättigheter, som vi har hört, dels diplomatiska garantier. Dagens debatt är inget undantag.
Diplomatiska garantier låter vettigt och rimligt, men vi ska ha i åtanke att de stater som är aktuella oftast har riktiga skurkregimer. Tänk på Syrien och Irak - ska man kroka arm med sådana regimer och lita på att en sådan diplomatisk garanti kan hållas? Det är ganska skakigt.
Det är just därför som verkställighetshinder ofta föreligger. Det här är stater som förtrycker sina invånare som begår grova övergrepp. Att kroka arm med sådana regimer är antagligen inte särskilt fruktbart, och överenskommelser med sådana regimer måste anses vara utomordentligt svaga. Men visst, möjligheten ska inte uteslutas.
När det gäller Europakonventionen för mänskliga rättigheter verkar vi genom åren ha gått lite fram och tillbaka, men vi tycks vara överens om det allra största och bredaste fältet i den parlamentariska majoriteten: Konventionen ska respekteras. Vi får inte utvisa människor om de riskerar tortyr eller dödsstraff.
Ibland låter det nästan som att detta är något beklagligt, något nödvändigt ont som vi helst skulle vilja dra oss ur eller omförhandla. Men, herr talman, det viktiga är inte att vi är bundna av den internationella konventionen. Det viktiga är att vi inte vill utvisa någon människa till tortyr eller dödsstraff. Jag hoppas att det är en hållning som vi är brett överens om även framöver.
Det finns mycket att säga om det här ämnet, och vi har debatterat det i många olika omgångar. Men jag hoppas att vi kommer framåt och har ett aktivt utvecklingsarbete i det utomordentligt viktiga arbetet med att skydda vårt rikes säkerhet och våra invånares säkerhet samtidigt som vi värnar rättsstatliga och demokratiska principer och ser varje människas värde alldeles oavsett vem man är.