Herr talman! Vi diskuterar nu försvarsutskottets betänkande 7 som behandlar motioner om Försvarsmaktens personalförsörjning väckta under den allmänna motionstiden 2011 och 2012. Försvarsmaktens personalförsörjning är ett lite krångligt ord för någonting som är mycket viktigt, nämligen hur Sveriges försvarsmakt ska rekrytera soldater, officerare och även civilanställda. Detta skedde under förra seklet genom den värnplikt på något år som alla män skulle fullgöra för att fylla rullorna i det invasionsförsvar som skulle försvara vårt land mot angrepp under det andra världskriget och under det långa kalla kriget därefter.
Nu har Sverige, vilket Peter Rådberg beskrev i sitt inlägg, likt de allra flesta länder lämnat invasionsförsvaret till förmån för ett rörligt och flexibelt insatsförsvar. Vi är brett överens om att försvaret ska bestå av både män och kvinnor, och det finns faktiskt en bred uppslutning i riksdagen om att rekryteringen ska ske på frivillig grund.
Försvarsberedningen banade, som Annicka Engblom sade, väg för detta, och efter Pliktutredningens genomförande tog riksdagen flera successiva beslut. Det var helt visst så att Socialdemokraterna då ville ha en viss plikt kopplad till mönstringen och kanske till den första tremånaders grundläggande militära utbildningen. Det rådde dock en bred enighet om att huvudutbildningen därefter skulle genomföras efter ett frivilligt beslut av den enskilda mannen eller kvinnan.
Motiven för frivillighet är flera. Det är bättre med motivation än med tvång, och antalet värnpliktiga ur en årskull på kanske 110 000 var på slutet inte mer än ca 5 000. Att rekrytera bara 5 procent ur en årskull genom plikt är i längden knappast hållbart, och det är en kraft i sig att framtidens svenska soldater frivilligt väljer detta viktiga uppdrag.
Nu rekryterar vi på frivillig grund till försvaret sedan flera år, och intresset är glädjande nog riktigt bra. Det finns dock utmaningar; till exempel slutar alltför många i förtid. Försvarsmakten arbetar intensivt på att göra sitt erbjudande till blivande soldater och officerare så attraktivt som möjligt, och jag tycker att de förtjänar stort beröm för det jobb som de gör med att försöka landa en stor reform som har många utmaningar. Samarbetet med arbetsgivare, kommuner, myndigheter och organisationer utvecklas alltmer. Det är helt klart att Försvarsmakten inte klarar det här på egen hand. Det behövs en uppslutning från hela samhället, och det är desto bättre ju starkare uppslutning och förankring man har i sitt arbete från oss i Sveriges riksdag.
Därför är det bra att ett enigt utskott understryker vikten av långsiktighet och förutsägbarhet vad avser Försvarsmaktens nya personalförsörjning, liksom att utskottet slår fast vikten av att utveckla denna i enlighet med de av riksdagen fattade besluten. Jag välkomnar, liksom Annicka Engblom, styrkan i att vi är så pass överens om det hela, oavsett hur mycket vatten som har runnit under broarna.
Insikten om att det är en komplicerad och svår uppgift att gå från värnplikt till frivillighet och att det hela tiden måste finnas en beredskap att lösa uppkommande svårigheter har funnits hela tiden. Riksdagen slog fast, vilket vi skriver i betänkandet, att uppföljningen kommer att bli en central uppgift.
Grundat i en motion från Socialdemokraterna tillkännager nu en enig riksdag som sin mening att regeringen bör utreda en breddad rekryteringsbas och en stärkt folkförankring. Vi exemplifierar med viktiga delområden som bör tas upp.
Jag och Centerpartiet ser ett stort värde i en bred samsyn om försvarets inriktning och personalförsörjning, och vi ser det positivt att så är fallet liksom att förbättringar i personalförsörjningen ska utredas.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.
I detta anförande instämde Annicka Engblom (M).