Herr talman! När det gäller personalförsörjningen förhåller vi oss från vår sida till en reform som vi aldrig har ställt upp på. Vi är alltså i grunden motståndare till denna reform.
Men nu är detta ett faktum, och det existerar. Då måste man förhålla sig till det. Då försöker vi bidra konstruktivt på olika sätt, dels med uppgörelsen om reglerna för soldatanställningar där vi fick med en lång rad punkter om olika saker som man skulle se över när det gäller premier, löner, försäkringar och så vidare, dels med denna uppgörelse. Jag tycker därför att vi tar ett stort ansvar för en reform som vi egentligen inte står bakom. Så är det.
Annicka Engblom beskriver detta som den största samhällsreformen och den kanske viktigaste. Sedan har vi en statsminister som säger att försvaret är ett särintresse. Sedan spelas allt så att säga ned, som sker inom Försvarsmakten. Detta är ett särintresse.
Är detta en uppfattning som du delar? Är detta ett särintresse, och i vilket perspektiv ska man betrakta att detta är en så oerhört stor samhällsreform? Jag delar uppfattningen att detta är en genomgripande förändring. Min syn är att försvaret är en nationell angelägenhet. Det är ett nationellt intresse av det mest grundläggande slag. Men det blir på något vis en obalans i retoriken när moderatföreträdarna i ena stunden säger att detta är den största reformen, och i nästa stund spelar statsministern så att säga ned allt genom att säga att försvaret är ett särintresse. Delar du statsministerns uppfattning, eller hur ska man förhålla sig till dessa olika synsätt och sätten att betrakta det som händer?