Fru talman! I dag, då världens blickar riktas mot Washington, debatterar vi här i kammaren två Washingtonbaserade institutioner: Världsbanken och Internationella valutafonden, IMF. Dessa två institutioner har till och med gett upphov till ett statsvetenskapligt begrepp: Washingtonkonsensus. Det begreppet anspelar på ett bästa regelverk för stater som de två organisationerna har kommit fram till i en sorts konsensus. Jag tror att Hans Linde var inne lite på det ämnet i sitt anförande.
Den lärobok som experterna i Världsbanken och IMF har tagit fram för att ge länder råd har fått utstå viss kritik genom åren. En viktig kritik som Washingtonkonsensus har fått är att man har varit väldigt liberal när det gäller handel. I dag tror jag att till och med Hans Linde som normalt är kritisk mot frihandel kanske tycker att det är bra om det kommer fram mer Washingtonkonsensus vid Världsbanken och IMF än det som kommer fram i några byggnader lite längre därifrån.
Man ska veta att de krav som Världsbanken och IMF ställer framför allt gäller när någon har hamnat fel. IMF bedriver också ett förebyggande arbete. De besöker alla länder, även Sverige, granskar den långsiktiga hållbarheten i vår ekonomi och ger rekommendationer. De hårda kraven kommer först då man har försatt sig i en sådan situation att man behöver världssamfundets hjälp.
När det gäller Världsbanken tar man ofta upp dammbyggena. Vid dammbyggen är det alltid svårt, och olika intressen ställs mot varandra. Det vet vi från när vi en gång i tiden byggde ut vattenkraften i Sverige. Men den som har sett ett flygfoto över Afrika som är taget nattetid ser verkligen ett mörkt Afrika. Vi vet att elektricitet är vägen till både fattigdomsbekämpning och jämlikhet. Det ger fattiga möjlighet att kunna läsa läxan i skenet av en ellykta. I de stora projekten är det alltså viktigt att väga in alla, att ha en helhetssyn. Det är klart att stora dammbyggen för med sig nackdelar. Men man måste även se fördelarna.
Jag vill avsluta med en kommentar om jämställdhet, som tagits upp här. IMF leds i dag av Christine Lagarde. Hon är en stålmadam. Man kan tycka att hon är en riktig Excelarksdam. Hon har hållit ett anförande, som är ett av de mest spännande jämställdhetsanföranden jag har hört. Hon förde ett resonemang om jämställdhet och menade att det inte bara är en mänsklig rättighet utan också en ekonomiskt viktig faktor. Hon sa: Av den anledningen har jag gett mina ekonomer i uppdrag att ta fram hårda siffror på hur stort ekonomiskt bortfall det innebär för länder som inte bedriver en jämställd politik.
Jag tror att denna stålmadam, med hjälp av sina ekonomiska teknokrater, kan bidra till jämställdheten på ett viktigt sätt.
(Applåder)