Herr talman! Jag tänker använda mina sex talarminuter först till att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och sedan till att lite grann djupdyka i den vitbok som regeringen i samarbete med alla övriga partier i riksdagen tagit fram.
Jag tycker att vi där på ett väldigt bra sätt tagit ganska många frågetecken och rätat ut dem till utropstecken så att vi nu har en samlad skrift där vi vet vad som är nuläge och de bedömningar regeringen sedan gör, vilka alla partier står bakom utom när det gäller en liten, marginell, del där Sverigedemokraterna skiljer sig.
Herr talman! Det är lätt att förstå att människor var upprörda för drygt ett år sedan när det kom fram en hel del nytt om Stasi. Vi ska komma ihåg att Östtyskland, forna DDR, är en av de kusligaste kommunistiska diktaturer vi haft. Trots det hade de inflytande och kompisar långt in i det här huset. Forna VPK-ledare och andra deltog i aktiviteter anordnade av DDR, och företrädare här inne hyllade detta land långt in på 1980-talet. Det är det värt att komma ihåg.
Det sägs att över 100 000 personer jobbade för Stasi när Stasi var som störst. Man kan se spåren. De Stasiarkiv som i dag finns i Tyskland innehåller 111 hyllkilometer dokument och ca 1,7 miljoner foton. Dessutom har man försökt förstöra delar av arkiven. Därför har man 15 000 säckar med tuggat papper. Det var således inte så konstigt att det blev en debatt om det här när forskaren Birgitta Almgren började komma ut med sitt material.
Tyvärr blev debatten ofta ganska spretig. En del missförstånd dök upp. Jag tror att nästan alla trodde att det fanns ett svenskt Stasiarkiv - kanske inte 111 hyllkilometer dokument men åtminstone ett litet rum eller så. Men, som utskottets ordförande var inne på, det finns det inte.
Justitieministern kom på den goda idén att säga: Låt oss samla alla riksdagspartierna. Låt oss titta på vilka frågor som finns. Låt oss också titta på de interpellationer och frågor som börjat dyka upp även i det här huset.
Vi skaffade oss en nulägesbeskrivning, och regeringen hade sedan ganska tydliga idéer om vad som behövde göras. Man kom fram till att egentligen behövde ingenting göras, utan det var ganska bra som det var. Dessutom skilde sig det svenska sättet att reglera inte särskilt mycket från våra grannars - naturligtvis bortsett från Tyskland som ju har en helt annan historia.
Det var väl framför allt tre saker som var väldigt viktiga.
Det första handlade om att de enskilda som kände sig utpekade skulle ha en möjlighet att titta i de så kallade Stasiarkiven, det vill säga Säpos arkiv, på frågor om sig själva.
Det andra var att se till att det fanns ett bra regelverk för att man skulle kunna forska på området.
Det tredje handlade om uppgifter som hade kommit i väg - i samband med att DDR föll hamnade en hel del dokument i USA:s händer och fanns inte längre i Tyskland - och om huruvida dessa skulle flyttas från USA till Tyskland när de var färdiga.
Det konkreta resultatet blev en vitbok där regeringen med alla åtta riksdagspartiernas stöd konkret går igenom del för del för del: Det här är nuläget. Det här är de regleringar vi har. Det behövs inte särskilt mycket mer.
Säpo kunde intyga att man hade begärt ut den information som fanns om de svenska medborgare som fanns med i de delar av Stasiarkiven som hade hamnat hos CIA.
Herr talman! Utskottets ordförande nämnde hur många personer det handlar om. Jag hade tänkt läsa upp exakt samma meningar. Det intressanta är också, tycker jag, att man inte stoppade där år 1971, utan Säpo har senare också gått igenom uppgifterna om alla de 57 personerna utom dem som avlidit eller som emigrerat. Man har fått kontakt med alla utom två.
Ungefär tio personer har medgivit att man gjort uppdrag åt Stasi. Ungefär lika många medger kontakter med Stasi men inte att man utfört något uppdrag - även det spännande information, tycker jag.
Herr talman! Sammantaget tycker jag att det här har varit ett väldigt bra sätt att reda ut en svår fråga. Jag hoppas och tror att det här arbetssättet kan användas även i fortsättningen.