Fru talman! Peter Weibull Bernström har frågat
mig vad jag avser att vidta för åtgärder för att i ökad
omfattning medge utflyttade svenskar dubbelt med-
borgarskap och möjliggöra för barn med en svensk
förälder, bosatt utomlands och fött före den 1 juli
1979, att söka svenskt medborgarskap. Peter Weibull
Bernström har även fråga mig vad jag avser att vidta
för åtgärder för att öka informationen till utflyttade
svenska medborgare om lagstiftningen på området.
Den svenska medborgarskapslagstiftningen byg-
ger, i likhet med vad som är fallet i de flesta andra
europeiska länder, på den s.k. härstamningsprincipen.
Denna innebär att föräldrarnas medborgarskap är
bestämmande för ett barns medborgarskap, oavsett
var barnet föds. En annan viktig princip som varit
grundläggande sedan lång tid tillbaka är strävan att
undvika dubbelt medborgarskap. Sistnämnda princip
är inte något unikt för Sverige.
År 1963 antog Europarådet en konvention om be-
gränsning av fall av flerfaldiga medborgarskap och
om militära förpliktelser i fall av flerfaldigt medbor-
garskap. I konventionen föreskrivs att en vuxen med-
borgare i någon av konventionsstaterna, som frivilligt
förvärvar medborgarskap i en annan konventionsstat,
skall förlora sitt tidigare medborgarskap. Konventio-
nen, vars syfte är att väsentligt reducera antalet fall av
dubbla medborgarskap, har ratificerats av 13 av Eu-
roparådets medlemsländer.
Det är mot denna bakgrund man bör se de svenska
reglerna om förvärv och förlust av medborgarskap.
Av medborgarskapslagen framgår bl.a., i linje med
våra internationella åtaganden, att en svensk medbor-
gare förlorar sitt medborgarskap om personen frivil-
ligt blir medborgare i ett annat land efter ansökan
eller genom anställning i den främmande staten. Mot-
svarande bestämmelser finns i ett flertal andra länders
lagstiftning, även länder som inte har ratificerat 1963
års konvention.
Principen om att undvika dubbelt medborgarskap
har emellertid inte upprätthållits konsekvent, så inte
heller i Sverige. Ett exempel är den lagändring som
skedde år 1979, enligt vilken barn i ökad utsträckning
även får moderns svenska medborgarskap, trots att
fadern är medborgare i ett annat land. Enligt över-
gångsbestämmelserna tillämpades bestämmelsen även
på barn födda före den 1 juli 1979 under en över-
gångstid på tre år. Dubbla medborgarskap har även
kommit att accepteras i allt större utsträckning i ären-
den om svenskt medborgarskap. Det hänger bl.a.
samman med den stora flyktinginvandring som vi har
haft under senare år. Det är självfallet inte rimligt att
politiska flyktingar skall behöva kontakta representan-
ter för regimen i hemlandet för att begära befrielse
från medborgarskapet.
Frågan om dubbelt medborgarskap är av komplex
natur. Att generellt medge utflyttade svenskar att
behålla sitt svenska medborgarskap vid förvärv att ett
annat lands medborgarskap skulle innebära ett brott
mot våra internationella förpliktelser. Det skulle ock-
så rimligen innebära att Sverige får acceptera att mot-
svarande rätt tillkommer utländska medborgare i
samma situation i Sverige. En reform i denna riktning
skulle kräva grannlaga överväganden i samråd med
andra länder. Regeringen anser inte att det för närva-
rande finns underlag för att ta ett sådant steg. Några
planer i sådan riktning finns inte heller hos något av
våra nordiska grannländer. Den nuvarande medbor-
garskapslagstiftningen bygger ju som bekant på ett
nordiskt samarbete.
Som Peter Weibull Bernström säkert vet tillsatte
regeringen i januari 1997 en parlamentarisk kommit-
té, i vilken företrädare för samtliga riksdagspartier
ingår. Kommittén skall göra en allmän översyn av
lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap och
därvid särskilt utreda vissa speciella frågeställningar.
I direktiven till kommittén (dir. 1997:5) har regering-
en uttalat att dubbelt medborgarskap även fortsätt-
ningsvis i princip bör undvikas, men att det kan tän-
kas att det finns ytterligare situationer där dubbelt
medborgarskap bör accepteras. I detta ligger en möj-
lighet att ta upp olika förhållanden som berör utlands-
svenskarna. Kommittén skall slutföra sitt arbete i
september 1998, och jag vill självfallet inte föregripa
dess arbete.
När det gäller informationen till utflyttade svens-
kar om innebörden av den svenska lagstiftningen på
området, är min uppfattning att utlandsmyndigheterna
vidtar goda informationsinsatser, men det krävs na-
turligtvis en kontakt med myndigheten för att få in-
formation. Om det skulle framkomma mer konkret
kritik i detta avseende måste vi dock självfallet vara
beredda att diskutera förbättringar.