Herr talman! Skatt på företag, kapital och fastighet brukar gå under samlingsbegreppet kapitalskatter. Tidigare ingick även förmögenhetsbeskattning och arvsskatt här, men de är ju för närvarande avskaffade.
Totalt inbringade dessa skatter mellan 100 och 200 miljarder kronor under 2000-talets första decennium, motsvarande mellan 8 och 14 procent av de totala skatteintäkterna eller mellan 5 och 9 procent av bnp. De två andra stora skattegrupperna skatt från konsumtion respektive arbete ger avsevärt större intäkter till samhället.
I Sverige liksom några andra skandinaviska länder har vi sedan skattereformen i början av 1990-talet en så kallad dual beskattning, vilket innebär att kapitalinkomster beskattas separat från arbetsinkomster enligt en särskild skatteskala, för närvarande vanligen 30 procent - samma skattesats oberoende av kapitalinkomst till skillnad från den progressiva skatteskalan för inkomster från arbete. Det medför till exempel att en förmögen person som har en kapitalinkomst på 1 miljon kronor om året får betala ca 300 000 kronor i skatt, medan en högavlönad expert, läkare, verkschef eller liknande som tjänar 1 miljon kronor om året på utfört arbete betalar ca 400 000 kronor i skatt eller alltså 100 000 kronor mer än för den motsvarande arbetsfria kapitalinkomsten. Man kan verkligen fråga sig om det ska löna sig att arbeta eller att vara förmögen. Det är ett problem som den skatteöversyn som vi föreslår bör ta upp.
Skattestatistisk årsbok sammanställer varje år utvecklingen vad gäller våra skatter, inklusive kapitalskatterna. I årsboken för 2012 sägs bland annat att kapitalinkomster i allmänhet och kapitalvinster i synnerhet är starkt koncentrerade till hushåll med de största inkomsterna. Den tiondel av befolkningen som har de största vinsterna realiserade mer än 99 procent av totalsumman. Den ojämna fördelningen gör att kapitalvinsterna i hög grad har bidragit till den kraftigt ökande inkomstspridningen i samhället.
Herr talman! De ökade ekonomiska skillnaderna drar isär Sverige. Ojämlikheten ökar, och kapitalvinsternas ojämna fördelning är en viktig orsak till detta. En annan viktig förklaring till den ökade inkomstspridningen är den avskaffade fastighetsskatten, som gett mycket stora skattesänkningar till välbärgade familjer i storstädernas solsideområden. Vi menar från Vänsterpartiets sida att det av fördelningspolitiska skäl, för att öka jämlikheten, minska inkomstspridningen men även för att få in välbehövliga skatteintäkter, att kapitalskatterna genomgående kan höjas, bland annat genom återinförande av fastighets-, förmögenhets- och arvsskatt, dock med rimliga fribelopp.
Nu är det svårt att beräkna effekterna till exempel av en återinförd förmögenhetsskatt eftersom statistik om förmögenhetsfördelning saknas sedan förmögenhetsskatten avskaffades. Vi vet att 2007 ägde 1 procent av de mest förmögna hela 25 procent av förmögenheterna. Men vi kan gå till vårt grannland Norge för att studera ett annat skattesystem. Där har man såväl fastighets- som förmögenhets- och arvsskatt.
Herr talman! Även bolagsskatten ingår bland kapitalskatterna. Regeringen har sänkt bolagsskatten från 26,3 procent till 22 procent med motiveringen att den internationella konkurrensen kräver sänkt bolagsskatt. Det är ett argument vars relevans jag starkt ifrågasätter.
Sverige hade redan en totalt sett konkurrenskraftig bolagsskatt. En jämförelse visar till exempel att Sverige före sänkningen hade lägre bolagsskatt än genomsnittet för våra tio viktigaste handelspartner, inklusive de så kallade Briksländerna. Medelvärdet för dessa länder låg på drygt 29 procent om man väger de olika ländernas bolagsskattesats mot deras vikt för Sverige som handelspartner. För att ge några exempel kan jag nämna att Tyskland har 30 procent, Norge 28 procent, USA 39 procent och Brasilien 34 procent i bolagsskatt.
Nu gäller dessa jämförelser den formella nivån på bolagsskatten. Om vi i stället tittar på den verkliga bolagsskattenivån i Sverige är den i praktiken mycket lägre på grund av förmånliga avdragsmöjligheter för räntekostnader, avskrivningar, periodiseringar med mera. Skatteverket redovisar varje år hur stora dessa justeringar är. De senaste siffrorna är för 2010. Då hade företag som gick med vinst efter alla avdrag en inbetald skatt på enbart 13,7 procent. Ser man till perioden 2000-2010 var den inbetalda skatten i förhållande till företagens resultat efter finansnetto i genomsnitt endast ca 15 procent. Det är orimligt att påstå något annat än att bolagsskatten i Sverige har varit mycket konkurrenskraftig också internationellt sett.
Herr talman! Jag beskrev inledningsvis vårt så kallade duala skattesystem och de effekter det medför. I betänkandet belyses det väl av två exempel, nämligen 3:12-reglerna och det som kallas carried interest. Jag tar upp dessa frågor i reservation 2, som jag passar på att yrka bifall till.
I somras presenterade ESO, Expertgruppen för offentlig ekonomi, en uppföljning av hur 3:12-reglerna för fåmansföretag används. Som vi har hört tidigare här fick vi en presentation av det i utskottet. Enligt rapporten kom man bland annat fram till att reglerna leder till utbredd omvandling av inkomster från tjänst till inkomster av kapital för att tillgodogöra sig den lägre skatten på kapitalinkomster. Detta utförs främst av manliga höginkomsttagare, revisionsbyråer etcetera, vilket bland annat leder till ökade inkomstskillnader efter skatt i samhället i stort. Men författarna har även funnit att nybildade fåmansföretag gör färre reala investeringar, att andelen fåmansföretag som är holdingbolag och skalbolag har ökat, och att det sparade gränsbeloppet till holdingbolag kan uppskattas motsvara så mycket som 23 miljarder kronor i framtida förluster i skatteintäkter, även om den siffran är osäker. Den omfattande inkomstomvandlingen leder till en missvisande makroekonomisk statistik, eftersom nya fåmansföretag som uppenbart har gjorts primärt av skatteplaneringsskäl kan tolkas som bevis för nyföretagandet medan det i själva verket handlar om skatteplanering.
Med anledning av rapporten ställde jag en interpellation till finansminister Anders Borg, som då tillbakavisade mina frågor om utvärdering av reglerna med anledning av rapporten och sade att han inte hade ingen avsikt att vidta några åtgärder beträffande 3:12-reglerna. Men det var i höstas, i november. Sedan dess har något hänt. Ekot tog upp frågan för en dryg månad sedan, och då uttalade sig Borg lite annorlunda. Då kritiserade han att högavlönade använder reglerna för skatteplanering och att agerandet undergräver systemets legitimitet. Now we are talking, skulle man kunna säga.
Utskottsmajoriteten konstaterar i betänkandet lakoniskt att indikationer på ökad aggressiv skatteplanering med hjälp av 3:12-reglerna enligt ett uttalande från finansministern har medfört att regeringen avser att se över reglerna så att de inte missbrukas. Jag välkomnar naturligtvis detta men anser fortfarande att en ordentlig utvärdering av reglerna behöver göras.
En liknande problemställning gäller det som kallas för carried interest, som är en typ av ersättning eller pengar som betalas till förvaltare av private equity eller hedgefonder. Det är i huvudsak en prestationsbaserad form av ersättning baserad på inkomsten i investeringarna, och det syftar till att skapa ett intresse hos fondförvaltaren av att fonden utvecklas väl. Nu pågår rättslig prövning om dessa ersättningar ska beskattas som lön eller som kapitalinkomst. Skatteverkets bedömning är att carried interest ska ses som ersättning för det värdeskapande arbete som riskkapitalisternas rådgivare har stått för. Eftersom det arbetet har utförts inom ramen för rådgivningsbolagen bör carried interest beskattas som inkomst av tjänst i de anställningarna enligt gällande lag.
Vänsterpartiet anser att detta bör förtydligas i lagstiftningen, så att det klart ska framgå att carried interest ska beskattas på motsvarande sätt som bonus i inkomstslaget tjänst och att arbetsgivaravgifter ska utgå.
Herr talman! Låt mig avslutningsvis bara säga att jag givetvis står bakom övriga V-reservationer, till exempel när det gäller avdrag för forskning och utveckling för små och medelstora företag, men att jag för tids vinnande avstår från att yrka bifall till dessa.