Herr talman! Man kan göra mycket som politiker.
Man kan var väldigt uppfinningsrik och hitta på kam-
panjer, men jag ifrågasätter om regeringen ska ha en
kampanj för vad priserna på gamla hästar ska vara.
Det tycker jag låter något utanför vad en regering ska
syssla med.
Jag undrar också hur Gudrun Lindvall ser på frå-
gan om ägarens ansvar. Vi måste väl ändå säga att
ägaren har ett ansvar för hästen när man använder
den, om man rider på den eller har den för att hålla
landskapet öppet, och även när den blir äldre och
eventuellt sjuk. Jag tycker att Gudrun Lindvall lite
grann bortser från ägarens ansvar och skjuter in all-
ting på regeringen, den ska t.o.m. sätta priser så att de
inte blir för låga. Det är väl ändå att gå lite väl långt.
Gudrun Lindvall säger att vi ska sopa framför
egen dörr. Självklart ska vi göra det. Men jag kan inte
gå på uppgifter som Gudrun Lindvall får någonstans
ifrån eller som Aftonbladet skriver i sin tidning. Om
jag ska kunna arbeta med någotsånär trovärdighet
måste jag gå på vad mina myndigheter undersöker,
kontrollerar och får fram.
Vi har inte fått några uppgifter om plågsamma
transporter av hästar i Sverige. Jag vill säga det. Om
jag skulle få det, skulle jag naturligtvis sopa. Jag har
också ställt frågan eftersom Gudrun Lindvall på olika
sätt tagit upp detta med mig. Jag har inte fått något
bejakande svar. Då är det lite svårt att säga att jag
läste det i tidningen och därför måste vi göra någon-
ting. Det duger inte. Man måste ha mer kött på benen
än att bara hänvisa till en tidningsartikel.
Gudrun Lindvall säger att nu kan tullen få kon-
trollera det här. Är hon då beredd att flytta kontrollen
och tillsynen? Det har ju Miljöpartiet varit stora mot-
ståndare till när vi har försökt att diskutera det. Jag
anser att kommunerna av olika skäl inte kan fullfölja
detta på det bästa sättet. Små kommuner kan inte ha
den här expertisen.
Är Gudrun Lindvall då beredd att ändra sig och
sitt partis uppfattning på den här punkten? Ingen
skulle vara gladare än jag. Detta är ett problem, som
jag ser det.
Sedan till nya stöd för nödslakt. Det är någonting
som näringen har varit med om att avskaffa. Men när
man inför nya stöd kan man inte göra det enbart i
Sverige. Vi är medlemmar i EU nu. Vi tycker båda
två - vi tyckte i alla fall båda två - ganska illa om det.
Vi kan tycka mycket om det nu också. Men nu är vi
där, och då måste sådana här saker notifieras. Då är
det inte så lätt att säga att vi ska införa det här enbart
hos oss.
När det gäller slakt nära uppfödningen håller vi på
att arbeta med direktiv till en utredning som ska se
efter vilka ekonomiska incitament som behövs inte
bara i Sverige, för det går inte, utan över huvud taget.
Men vi börjar i Sverige, och sedan ska vi försöka
applicera det på EU-nivå. Man ska se efter vilka eko-
nomiska incitament som behövs för att bonden ska
behålla kalven - mer än tio dagar i andra länder, 14
dagar i Sverige - tills naveln är läkt och han kan
skicka iväg den till Holland. Det är en, tycker jag,
barbarisk sak som jag gärna vill stoppa. Men nu har
vi detta regelverk, och nu ska vi se om vi på annat
sätt kan förmå bonden att behålla kalven längre. I
slutändan blir det fråga om hur vi ska övertyga
svenska folket om att äta mer kalvkött så att vi slipper
att skicka kalvar till kontinenten, där man uppenbarli-
gen gillar kalvkött mer än i Sverige.