Herr talman! Jag kommer att använda mig av Karin Boyes dikt
I rörelse
och tar mig friheten att av hänsyn till författaren läsa upp hela dikten:
"Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr."
Den vitbok som vi i dag debatterar och som alla talare hittills i stora drag ställt sig bakom har några huvudbudskap.
Den första meningen lyder: "Transporterna är av grundläggande betydelse för vår ekonomi och vårt samhälle. Rörligheten är vital för den inre marknaden. . Transporterna bidrar till ekonomisk tillväxt och sysselsättning."
Men tillgången på olja, konstaterar man, blir knappare. Kostnaden tynger ekonomin samtidigt som alla är överens om att klimatförändringarna
måste
begränsas till 2 procent. Utsläppen av klimatgaser ska minska. Ingen i debatten här - i och för sig inte så många hittills - har ännu haft synpunkter på den ambitionsnivå som slås fast i vitboken när det gäller CO2-utsläppen. De är kanske till och med onödigt låga. Så bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.
Det är glädjande att vi alla verkar vara överens om att utsläppen från transporterna ska minska och om att vi behöver bryta upp från det som varit.
Det är inte
vad
som diskuteras här utan mer
hur
. För nog finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd.
Vi i Centerpartiet vill se ett smalare men vassare EU. Vi tycker att det är bra att man väljer ut de länder som varit mest framgångsrika med att nå sina miljömål och som samtidigt har avreglerat och marknadsöppnat sitt transportsystem som riktmärken när de gemensamma målen för övriga medlemsstater sätts upp.
Sverige är ett sådant land. Det tycker jag att vi ska känna stolthet över, men utan att vara nöjda. Redan i dag går mer än 25 procent av våra godstransporter på järnväg. Det är den största andelen i Europa. Den andelen går det säkert att öka, för den mätta dagen är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.
Vi tycker att de i oppositionen, i den mån de samlar ihop sig här - är galet ute när de stöder tanken på att EU ska besluta hur mycket transporter som ska flyttas över från ett transportslag till ett annat.
Är det rimligt att Sverige som redan har mer godstransporter på järnväg än något annat land i Europa ska omfattas av samma procentsats? Ja, kanske, men låt oss då själva få avgöra det och i stället låta oss vägledas av de någorlunda ambitiösa utsläppsmål som satts upp!
Vi behöver också jobba med flaskhalsarna, och säkert behövs i framtiden snabbare tåg. Men det allra viktigaste nu är att resenärerna och transportköparna kan lita på tidtabellerna och på att transporterna når sina mål.
Herr talman! Det bästa målet är en nattlång rast där elden tänds och brödet bryts i hast.
Ja, ibland går det lite fort, till exempel när Sverigedemokraterna ska bestämma sig om koldioxidskatten. De vill utjämna konkurrensnackdelarna mellan olika länders åkare genom att öka kostnaderna - lika mycket för alla.
Detta är intressant, speciellt med tanke på att Sverigedemokraterna i valrörelsen lovade motsatsen, nämligen att åkerinäring och konsumenter inte skulle belastas med extra kostnader, och sade att koldioxidskatt är ett dåligt styrinstrument. Tony Wiklander - om du är kvar här i kammaren: Varför har ni ändrat er?
Kilometerskatt är ett trubbigt instrument; det håller vi med om. Sverige är ett vidsträckt och ett bitvis ganska glest befolkat land. Kilometerskatt är en skatt på just avstånd - en straffskatt på glesbygden - inte på utsläppen av koldioxid.
När vi i Centerpartiet säger att förorenaren är den som ska betala menar vi att de åkerier som lever på att transportera träråvaran hela vägen från skogen ut till hamnarna, och också de som fraktar reservdelar från hamnarna till de avverkningsmaskiner som ska ta ned skogen, inte ska straffas för att några - exempelvis Sverigedemokraterna - tycker illa om att utländska åkare använder sig av våra motorvägar.
En pekpinne till medlemsländerna att de ska införa en allmän kilometerskatt eller annan generell avgift för vägtransporter är just den typ av överstatlig klåfingrighet som vi i Centerpartiet är tveksamma till. Det är lite motsägelsefullt, men inte speciellt förvånande, att de annars EU-skeptiska vänsterpartisterna och miljöpartisterna förordar just detta. Och det är ännu mer förvånande att Sverigedemokraterna gör det.
Herr talman! På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
I Europa ligger Sverige långt före när det gäller att avreglera och öppna buss- och järnvägsmarknaden för fler aktörer. Det första steget, att separera infrastrukturen - det vill säga spåren - från trafikansvar skedde 1988. Då hette Sveriges statsminister Ingvar Carlsson. Godstrafiken avreglerades 1996, under kommunikationsministern Ines Uusmann. Separeringen och bolagiseringen av SJ skedde 2001, då Sveriges statsminister hette Göran Persson och regerade med stöd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Sedan dess har både godstrafiken och personresorna ökat, trots att Miljöpartiet och Vänsterpartiet varnade för att motsatsen skulle ske. De verkar å andra sidan stå fast vid vad de tyckte då. Är det möjligen Socialdemokraterna som håller på att ändra sig och nu är motståndare till marknadsöppning? Varför? Sedan dess har staten ökat sitt ansvar för att bygga ut infrastrukturen och anpassa den för såväl ökad person- som godstrafik. Tranportarbetet har ökat kraftigt, och vi har fått en bättre regional tågtrafik i landet med fler aktörer och ökad konkurrens, vilket har lett till fler resenärer och lägre kostnader.
Den som har sovit för länge på samma ställe riskerar att komma efter.
Herr talman! Vi har haft många debatter i kammaren om detta det senaste halvåret. Med facit i hand tycker jag att vi borde vara överens om att samtliga regeringar, även tidigare, har lyckats relativt väl med att möta de mål som sätts upp i vitboken vad gäller att skapa ett gemensamt europeiskt transportområde där de olika tranportslagen samverkar och där transporter så långt det är möjligt sker på ett klimatneutralt sätt.
Där stänger vi inte gränser för vare sig utländska åkerier, buss- eller tågföretag. Vi ställer självklart krav på bättre arbetsvillkor för dem som exempelvis kör lastbil men också för dem som arbetar på fartygen, oavsett vilken flagg det är som vajar i aktern på båten.
Herr talman! Till sist vill jag uppmana regeringen att ta tillfället i akt att rädda vad som räddas kan av den svenska sjöfartsnäringen. Svenska fartyg, i den mån de finns kvar, måste kunna konkurrera på likvärdiga villkor med andra europeiska länder. Frågan om hur stort sjöfartsstödet är blir ju ointressant i samma ögonblick som vi inte har någon svensk sjöfart kvar. Riksdagens beslut att införa en tonnageskatt ska genomföras.
För de studenter som nu läser till sjöbefäl i Kalmar och Göteborg behövs en tydlig signal om framtiden för svensk sjöfart. En gemensam EU-flagg, så som den beskrivs i vitboken, skulle kunna vara lösningen om man räds att lyfta frågan om ett svenskt internationellt sjöfartsregister.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.
Jag skulle med dessa ord vilja yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.