Fru talman! I ett snabbt föränderligt samhälle ska alla ha rätt till återkommande utbildning. Därför är vuxenutbildningen viktig. I detta anförande ska jag uppehålla mig vid en aktuell och viktig del inom vuxenutbildningen, nämligen svenska för invandrare. Samtidigt yrkar jag bifall till reservation 4.
För att det inte ska råda något missförstånd - så var det uppenbarligen i den förra debatten - vill jag säga att det här gäller motioner från den allmänna motionstiden. Det som vi här tagit upp i reservationer och det jag tar upp i mitt anförande är alltså inte allt som vi i Vänsterpartiet vill göra när det gäller vuxenutbildningen.
I det förslag som ministrarna Sabuni och Björklund i februari presenterade är det de invandrade som får klä skott för den undermåliga sfi-utbildningen. Dessutom far man med osanning. Man säger att de sfi-studerande "bara sitter och sitter för att kunna bli försörjda" - för att citera Nyamko Sabuni.
När det gäller den treårsbegränsning som man vill införa tas det inte hänsyn till de olika förkunskaper som de människor har som kommer hit. En del av dem är analfabeter. Andra är ytterst högt utbildade.
Det ligger i allas intresse, inte bara i den invandrades, att alla som bor i Sverige ges möjlighet att lära sig det svenska språket. Bristande svenskkunskaper handlar inte om en ovilja att lära hos individen. Dessvärre beror det på att individen möter en otillräcklig språkutbildning.
För att förbättra sfi-undervisningen behövs bland annat en tydligare individualisering och fler undervisningstimmar per vecka. Sfi ska på ett målinriktat sätt kunna kombineras med praktik, arbetslivsorientering, validering, annan utbildning eller förvärvsarbete. Detta måste vara utgångspunkten för regeringens arbete med att förbättra sfi-undervisningen.
Ett av problemen i sfi-undervisningen är den bristande kontinuiteten för såväl den undervisande läraren som för gruppen och den enskilde. Den löpande intagningen är en faktor, en annan är att den studerande tvingas göra avbrott i studierna för att ta ett jobb, även om det är under en kort begränsad tid, för att inte gå miste om sin försörjning. Detta skapar en motsägelsefullhet inom sfi, då den studerande å ena sida ställs inför behovet att snabbt komma ut i arbetslivet och å andra sidan av behovet att skaffa sig fullgoda kunskaper i svenska för att klara arbetslivets och samhällets alla krav.
I dag råder närmast en allmän föreställning om att om man bara som invandrare får ett jobb lär man sig svenska. Men utvecklar man genom en anställning automatiskt ett språk som gör en delaktig i det samhälls- och arbetsliv som vuxna förväntas vara delaktiga i? Förbereds man för det demokratiska samhällets språkkrav genom att vistats på en arbetsplats, oavsett syssla och graden av kontakt med arbetskamraterna? Det är inte självklart att man pratar på sin arbetsplats hela dagarna. Det är inte säkert att man sitter vid fikabordet och har ett kommunikativt utbyte. Tyvärr är det så att de som behärskar språket otillräckligt kommunicerar mindre med omgivningen än de som har lyckats erövra de grundläggande kommunikativa färdigheterna.
Eftersom timersättningen för vuxna som deltar i sfi-undervisning tagits bort tvingas många att välja bort svenskundervisningen av ekonomiska skäl. Detta tog jag upp när vi senast debatterade studiestödet. Det är en fråga som jag hoppas att regeringen ger den studiesociala utredningen direktiv att se över.
Fru talman! I den ordinarie skolan är kraven höga på undervisande lärares behörighet. Men för sfi-lärarna finns ingen beskrivning av vilken kompetens de ska ha för att bli behöriga, utöver det i skollagen allmänt angivna kravet på att de ska ha en "utbildning avsedd för den undervisning de i huvudsak skall bedriva".
I dag finns det drygt 1 600 lärare som undervisar inom sfi. Enligt Myndigheten för skolutveckling saknade förra året 64 procent helt högskolepoäng i svenska som andraspråk och 12 procent har minst 40 poäng. Av de 1 600 var det en fjärdedel som helt saknade pedagogisk grund.
Av dem som är kommunalt anställda har ungefär 75 procent någon form av pedagogisk behörighet men inte i vuxenpedagogik, utan det kan vara som idrottslärare, klasslärare eller något annat. Bland dem som är anställda hos utbildningsentreprenörer är behörigheten ännu lägre. Ungefär hälften har någon form av pedagogisk grundutbildning.
Det är graverande att vi ger så låg prioritet åt ämnet sfi när samhället i alla delar ställer allt högre krav på läs- och skrivkunnighet på människor som kommer till vårt land. Det är dags att det blir klarhet i vilken kompetens som ska krävas för att bli sfi-lärare.