Herr talman! SESAM-projektet kom, som redan
har sagts här, efter en utredning som talade om en
räddningsplan för kulturarvet och också om en myck-
et stor eftersläpning på området. När man nu läser
redovisningen över SESAM kan man undra varifrån
den glada tonen i regeringens skrivelse kommer. En
begränsad insats kan inte leda till en räddning av
kulturarvet. Museernas kärnverksamhet kan inte för-
bättras med tillfälliga åtgärder, och framför allt inte
med tillfälliga åtgärder som grundas på arbetsmark-
nadsåtgärder.
Man tar in en grupp människor som har varit ar-
betslösa i en högt specialiserad verksamhet, och man
lär dem. De får den skicklighet och den erfarenhet
som behövs för att vårda mycket värdefulla kulturfö-
remål och för att katalogisera enligt datateknikens
mycket avancerade krav. Sedan måste man släppa
dessa människor, därför att det var en arbetsmarknad-
såtgärd. Detta kan självfallet inte vara anledning till
glädje.
Det som man har gjort har varit en viss korrige-
ring av mycket stora brister, men absolut inte lanse-
ringen av räddningsplanen, som den tidigare Museiut-
redningen talade om.
T.o.m. i regeringens skrivelse kommer man fram
till dystra slutsatser. Jag citerar: "Redan från början
stod det emellertid klart att SESAM-medlen inte
skulle räcka till för att åtgärda alla de problem och
den eftersläpning som fanns vad gäller registrering,
dokumentation, vård, konservering och magasinering.
- - - Museerna har enligt uppgift lyckats mobilisera
mer resurser till vård och registrering än tidigare, men
påpekar att marginalerna är för små för att omfördela
med tillräckliga resultat."
Med andra ord: grundläggande behov kan inte
täckas med tillfälliga insatser.
Jag vill nu tala om ett exempel som står mig
mycket varmt om hjärtat, och det gäller Drottning-
holms teatermuseum. Det är ett av de vackraste stäl-
lena i Sverige. Det är en otrolig kulturskatt. Men av
någon anledning har man aldrig tillräckligt med
pengar för att ta hand om detta. Väldigt många vänner
till mig kommer till Sverige bara för att besöka det.
Det finns ovärderliga kostymer på Drottningholms
teatermuseum. De är så värdefulla att de inte har sin
like någonstans i världen. Inte ens på Victoria &
Albert Museum i London har man en sådan samling.
Men de här kostymerna hotar fortfarande att ruttna
och att mögla därför att lokalerna som de finns i inte
är lämpade för en sådan samling.
Det finns fortfarande på Drottningholm högar av
dokument om det svenska teaterlivet som ingen har
haft tid att katalogisera.
För mig är Drottningholms tragedi att man aldrig
hinner ta itu ordentligt med detta fantastiska museum.
Detta är en fantastisk och upprörande illustration över
bristerna i kulturlivet.
Sedan är det frågan om arbetsmarknadsåtgärder
inom kulturen. Jag har levt som frilansande kulturar-
betare i 29 år i Sverige. Jag vet vad detta betyder.
Detta betyder att man debuterar några gånger om året.
Man börjar från början, från noll, därför att det inte
finns förutsättningar för en s.k. fri kulturarbetare att
verka kontinuerligt.
Jag vill med alla dessa, kanske lite för passionera-
de, ord tala för kulturens behov av systematisk finan-
siering av kärnverksamheten och framför allt det
svenska kulturarvets mycket stora problem. Från den
synvinkeln har SESAM varit bara en liten insats, en
tillfällig, begränsad insats. Det behövs mycket mer.
Därför vill jag stödja reservation 2 i detta betän-
kande.