Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 14 från Sverigedemokraterna.
Utvinning, produktion, konsumtion, återvinning, återanvändning och avfall är alla delar av den cirkulära ekonomin. Frågor vi debatterar rör alla de material vi använder, varor vi konsumerar, varor som är nyproducerade och varor som är gjorda av återvunna material. Den stora frågan är hur vi kan förlänga kretsloppet för en råvara så att den kan användas så länge och så många gånger som möjligt för att vi ska få ut maximalt av en råvara och de resurser vi utvinner.
För att ha en hög nivå av återvinning måste det vara enkelt att göra rätt. Något vi från Sverigedemokraterna ofta tar upp är vikten av forskning och teknikutveckling, och det gäller även på detta område. För att öka återvinningsgraden behövs produktutveckling som möjliggör detta.
Med ett starkt producentansvar får företag incitament att se över hela sin produktions- och avfallshanteringskedja. Då kan avfallet i bästa fall ses som en resurs, vilket ytterligare bidrar till återvinningen. Genom att företag tar ansvar för avfallet stimulerar man till en god produktdesign och till att material anpassas så att återvinningsprocessen kan bli så effektiv som möjlig.
Då Sverige både importerar och exporterar varor är det också mycket viktigt att politiken på EU-nivå främjar förpackningsstandarder som förenklar materialåtervinning inom den gemensamma marknaden.
I Sverige är vi relativt bra på återvinning, vill jag hävda. Många av oss har i princip fått med modersmjölken att man ska återvinna. I de flesta hushåll finns källsorteringskärl, och nu för tiden finns till och med fastighetsnära insamling så att man inte ens behöver åka till en återvinningsstation för att sortera sitt skräp. Men behöver vi - ett land som är så pass bra på återvinning - verkligen göra mer? Ja, det hävdar jag, men vi behöver göra rätt saker.
Ta till exempel den ständigt omdebatterade plasten. Arbetet med att få fram plastmaterial som enklare kan återvinnas ska självklart fortgå. Ökade resurser behöver avsättas för att man ska kunna kartlägga och reducera flödena av plast i samhället och generellt minimera de negativa miljöeffekterna. Däremot ska vi inte gå i en riktning där vi lättvindigt förbjuder plastprodukter. Grundproblemet är inte alltid plast i sig utan brister i hanteringen av avfallet.
Detta tenderar att utmynna i symbolpolitik, såsom den införda plastpåseskatten. Där har man satt käppar i hjulen för företag som har arbetat hårt med att ta fram produkter, i detta fall påsar, av återvunnet och i vissa fall fossilfritt material. Som jag nämnde tidigare ska vi främja teknikutvecklingen för att underlätta återvinnande, inte försvåra för de företag som satsar på det här.
Snart kan vi troligtvis få se en särskild skatt på engångsartiklar av plast. Men plasten används av en anledning. Den gör sitt jobb väl. Vi kommer i stället att riskera att ersätta engångsartiklarna av plast med andra engångsartiklar av sämre kvalitet eller med dyrare produkter som kan ha större miljöpåverkan än den ursprungliga produkten som man ville få bort.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Cirkulär ekonomi
I stället för att försöka hitta kassakor genom symbolpolitiska straffskatter bör vi använda politiken för att skapa möjligheter där det i dag finns problem. Det gäller till exempel textilier som listas som något av det mest resurskrävande vad gäller råvaror och vatten i produktionen. Dessutom är det ett material som återvinns i väldigt låg grad. Det är visserligen inte konstigt med tanke på att textilier i dagens Sverige klassas som hushållsavfall som inte återanvänds. Därmed ligger ansvaret av hanteringen på kommunerna.
Samtidigt är intresset för att samla in gamla textilier stort inom branschen. Här ser vi stor potential. För att stimulera till ökad återvinning och produktutveckling behöver ett producentansvar införas för textilier. Det bör även sättas upp nationella mål för insamling och återanvändning av textilier för att man ska komma igång med arbetet ordentligt.
Herr talman! Regelverk och byråkrati tenderar ibland att försvåra för företag som vill skapa nya värden av uttjänta artiklar. Ytterligare ett exempel, där det i dag finns outnyttjad potential, är däckbranschen och hur vi i Sverige hanterar frågan kring återvinning av uttjänta däck. Ett ökat antal och en större andel däck förbränns i Sverige jämfört med tidigare år, och vi ligger efter många andra länder när det gäller arbetet med återanvändning av materialet i däcken.
Däck klassas i dag som avfall, vilket gör materialåteranvändningen komplicerad. Därför behöver det utredas närmare huruvida uttjänta däck framöver i stället kan betraktas som en råvara. En större del av däcken skulle kunna nyttjas igen och främja den cirkulära ekonomin i stället för att endast återanvändas som energi.
Slutligen, herr talman, vill jag poängtera att vissa politiska åtgärder, såsom att straffa ut vissa produkter, bör man ibland avstå ifrån. Det är inte alltid så att lösningarna utgörs av mer politik och symbolåtgärder utan snarare av sund hushållning, folkbildning och en balanserad miljödebatt. På så vis kan vi gemensamt staka ut vägen mot bättre produkter och sundare konsumtionsmönster utan att politiker och tjänstemän behöver reglera detaljerna. Miljömedvetenhet och miljömedvetet beteende kan inte alltid lagstiftas fram utan är i praktiken en del av samhällskontraktet.