Herr talman! Jag ber i förväg om ursäkt för att jag går lite utanför ämnet för dagens debatt, som är glasögonbidrag för barn.
Karin Rågsjös frågor handlade om barnfattigdom och framför allt om relativ fattigdom. Det är ett knepigt begrepp. Vi har sett till att de allra fattigaste har blivit lite mindre fattiga. De sämst ställda har fått det bättre, de näst sämst ställda har också fått det bättre liksom de näst näst sämst ställda.
Förutsättningarna för de ekonomiskt utsatta i vårt land blev bättre under alliansregeringen. Men vi såg också till att de som jobbar och sliter hårdast och får de högsta inkomsterna har fått behålla mer. Det gör att fler kan hamna i den grupp som lever i relativ fattigdom. De har fått mer pengar i sin plånbok. Fler har råd att spela fotboll, fler har råd att gå och titta på innebandymatcher och fler har råd att köpa lite bättre mat.
Relativt har det blivit fler personer, men det är ingen enskild som har fått det sämre. Den relativa fattigdomen handlar om hur mycket jag har i förhållande till dig, inte om hur mycket jag har för att klara mig.
När Rädda Barnen gör sin barnfattigdomssammanställning använder de lite olika mått. En del av de måtten är sådana att om man får försörjningsstöd under lång tid, då är man fattig. När vi då gör så att de som har försörjningsstöd under lång tid får behålla det stödet lite längre, för att de ska ha ett incitament för att jobba - det vill säga får mer pengar i plånboken under längre tid och har fått mer försörjningsstöd - då slår det igenom som en siffra om att det har blivit fler fattiga. Men det handlar ju om att fler människor har fått mer pengar att klara sig på och framför allt har fått bättre förutsättningar för att långsiktigt bli självförsörjande.
När vi tittar på begrepp och definitioner är det viktigt att se vad som är den stora utmaningen. Den största utmaningen är att fler ska klara sig själva, och det ledde vår politik till - till skillnad från Vänsterpartiets.