Fru talman! Eftersom jag är en glömsk person vill jag inleda med att yrka bifall till vår reservation nummer 23. Vi har flera reservationer i det här ärendet. Vi tycker att ärendet är väldigt bra men har några reservationer. Just reservation 23 tycker vi att det är särskilt viktigt att yrka bifall till.
Jag har som princip att nästan varje gång jag pratar om sjukvård och sjukvårdens utmaningar och problem försöka erinra om att allt inte är åt helsike och allt inte är problem utan att en hel del faktiskt är väldigt bra. Jag tycker att vi ska vara stolta över kvaliteten i svensk sjukvård, som är enastående.
Men det finns uppenbarligen utmaningar vad gäller tillgänglighet och bemötande. Jag kan se tre stora utmaningar för hela vårt hälso- och sjukvårdssystem, fru talman, som vi kanske behöver arbeta lite extra med, och då ska man se den här propositionen som en del i det arbete som vi behöver göra framöver.
Den första utmaningen handlar om våra resurser. Är de tillräckliga för hälso- och sjukvården? Jag är nog den förste att säga att jag tror att vi kommer att behöva skjuta in mer resurser i vårt hälso- och sjukvårdssystem i framtiden för att hantera de demografiska utmaningarna.
Samtidigt måste vi också självkritiskt ställa oss frågorna om vi faktiskt använder de resurser som redan står hälso- och sjukvården till buds på rätt sätt. Man kan konstatera att Sverige är ett av de länder i Europa som har störst antal läkare och sjuksköterskor, och samtidigt kan man också konstatera att svenska läkare genomför en fjärdedel så många patientbesök som tyska läkare gör. Då kan man fundera på vad som är fel i vårt sjukvårdssystem.
Jag är ganska övertygad om att en hel del av de bekymmer som vi har att hantera har att göra med byråkratin och tillväxten av byråkratiska kontrollsystem. Det finns en tendens att vi litar alldeles för lite på sjukvårdsprofessionerna och i stället hela tiden ger nya direktiv till framför allt statliga myndigheter om att kontrollera varje steg som en sjuksköterska eller läkare tar i våra vårdsystem. Det där borde vi rensa upp i och fundera på vilken typ av uppföljningar och byråkrati som i själva verket är nödvändig för att säkra patientsäkerheten och vilken typ av byråkrati som snarast handlar om statliga byråkraters vilja att i detalj kontrollera vårdprofessionens arbete.
Det här är alltså de två första utmaningarna: Har vi tillräckligt med resurser, och hur ser det ut med byråkratin?
Den tredje utmaningen har att göra med hur det ser ut med vår primärvård. Vi är inte ensamma om att bygga välfärdssystem. Vi har ganska bra välfärdssystem i de skandinaviska länderna, men jämför man vårt välfärdssystem med våra grannländer, inte minst Danmark och Norge, kan man konstatera att de på många sätt har en större tillgänglighet och faktiskt också en större närhet till de enskilda medborgarna. En dansk och en norsk medborgare vet hur de ska komma fram i sjukvårdssystemet. En dansk och en norsk medborgare har namnet på en person som de kan prata med när de blir sjuka. Det har vi inte i det svenska systemet.
Jag tycker att vi ska försöka lära av Danmark och Norge och överföra det som är bra i de danska och norska systemen till det svenska vårdsystemet utan att införa det som är dåligt. Den danska och norska primärvården, som imponerar storligen på mig, har också bekymmer på det sättet att det är på tok för få fysioterapeuter, sjuksköterskor, dietister och andra yrkesprofessioner där. Vi ska lära av dem när det gäller det som de är bra på, men vi ska inte importera de dåliga delarna av det danska och det norska systemet.
När jag var i början av min karriär inom sjukvårdspolitik åkte jag och Anna Starbrink, en liberal sjukvårdspolitiker som jag högaktar, ned till Köpenhamn och besökte ett stort danskt sjukhus. Det var en omtumlande upplevelse, måste jag säga.
Som stockholmare är jag ganska van, fru talman, vid hur det brukar se ut på Södersjukhusets akutmottagning. Där kan gamla, sjuka människor få bli liggande dygnsvis i väntan på att få hjälp. När jag kom in på Hvidovre Hospital i Köpenhamn upptäckte jag till min stora förvåning att det var tomt. Min första spontana fråga till en sjuksköterska var: Har medborgarna i Danmark gått i strejk mot sjukvårdssystemet? Det kändes på det sättet. Då skrattade de lite grann åt mig.
Jag försökte förstå mig på vad det är som kännetecknar det danska sjukvårdssystemet. Jag pratade med en del danskar i min närhet, och det visade sig att den normala danska reaktionen när man blir sjuk inte är att åka till akutmottagningen utan att ringa sin egen läkare. Först därefter åker man in till sjukhuset. Undantag finns givetvis: Om man får en hjärtinfarkt ringer man knappast till sin doktor och pratar i förväg. Men det normala där är inte att göra som klemiga stockholmare gör - jag tillhör den gruppen - som i ilfart beger sig till Södersjukhusets akutmottagning, belägrar den och ser till att den inte fungerar för dem som faktiskt behöver den mest av alla.
Det som gör att det danska systemet fungerar är just att de har en primärvård som det går att lita på. Jag tycker att vi ska försöka införa det i Sverige.
Den här propositionen som regeringen har lagt fram innebär de första stegen i den utvecklingen. Därför är det glädjande att de flesta partierna i riksdagens socialutskott tänker yrka bifall till propositionen.
Vi kommer att påbörja ett arbete för att lista folk. Det finns målsättningar som handlar om hur många som ska ha en fast läkarkontakt. Vi kommer att försöka förstärka kontinuiteten i vårdsystemet. I dag kan man byta vårdcentral hur många gånger som helst. Jag var på Järvafältet en gång och besökte en offentligt driven vårdcentral och som arbetade med mycket stora hälsoutmaningar. De berättade för mig att det var ganska vanligt på den vårdcentralen att folk som inte blev sjukskrivna gick 200 meter till en annan vårdmottagning där man blev sjukskriven.
Ett sådant system kan vi inte ha. Man ska ha ett system både för samhällets skull och för den enskilda medborgarens skull, som präglas av kontinuitet och kunskap om varandra och som är hållbart.
Vårdgarantin ska gälla där du är listad. Det ska finnas möjligheter att införa ett tak för antalet listade patienter. Jag skulle önska att det fanns överallt, men man måste också se den verklighet som finns ute i Sjukvårdssverige i dag. På många håll i Sverige saknas möjligheter att få en läkare till vårdcentralen, och man är beroende av hyrpersonal. Det här är de första stegen som tas i den här processen.
En sak som knappast alls har diskuterats är möjligheten att få flera vårdvalsområden till stånd. Det är en jämlikhets- och rättvisereform. Men tanke på de mycket stora socioekonomiska skillnaderna öppnar vi nu upp en möjlighet för regioner att faktiskt skapa jämlikhetsvårdvalsområden där man kan satsa extra resurser, ha extra personal och skapa särskilda villkor för att hantera de mycket stora hälsoutmaningarna. Det är ett fantastiskt inslag i den här propositionen.
Det har funnits ett kraftigt motstånd från många som påstår att valfriheten hotas och annat. Egentligen hade jag tänkt, fru talman, att jag skulle sätta igång och citera en lång rad patientorganisationer, allmänläkare och andra som säger att lobbyisterna, alltså de som är rädda för att nätläkarbolagens verksamhet hotas när det blir vårdkontinuitet, tänker alldeles fel. Men jag nöjer mig med två citat.
Det ena är från Magnus Isacsson som är allmänläkare och ordförande för Svensk förening för allmänmedicin. Han säger så här: Alla inser väl att nätläkarbolagens värsta mardröm vore om hela befolkningen hade en bra, fast allmänläkare på sin vårdcentral med tid att ta hand om sina patienter.
Jag tror att det förklarar en del av det som vi riksdagsledamöter har varit utsatta för. Vi har utsatts för uppringningar och uppvaktningar och sett debattartiklar där man menar att valfriheten hotas. Jag kan konstatera att många av dem som agerar är representanter för just nätläkarbolagen.
Jag är väldigt stolt över den är propositionen. Jag tycker att den är fantastisk och kan konstatera att Funktionsrätt Sverige, Astma- och Allergiförbundet, Neuroförbundet, Reumatikerförbundet och Riksförbundet Hjärtlung säger att det här inte alls hotar valfriheten utan kommer att förstärka kvaliteten i svensk sjukvård. De skickar en hälsning till Sveriges riksdag: Klubba igenom primärvårdspropositionen - den är riktigt bra!
Det tycker jag att vi ska göra, fru talman.
(Applåder)