Fru talman! Sverige behöver rusta svensk vård och i synnerhet den svenska primärvården. Vi instämmer med regeringen om vikten av att hälso- och sjukvårdens resurser och profession används på ett mer tillfredsställande och effektivt sätt, helt enkelt.
Vi lägger stora resurser på vården i dag i Sverige, men vi får förhållandevis lite vård för pengarna. Vi har helt enkelt ett systemfel, skulle man kunna säga. Det råder i dag också förhållandevis stora variationer mellan olika delar av landet när det gäller patientens tillgång till primärvård och annan nära vård. Detta behöver vi komma till rätta med.
Denna primärvårdsreform bidrar i stora delar men långt ifrån i allt. Bland annat ser vi bemanningssituationen som en stor puck i det hela när det gäller att verkligen få på plats det som är syftet och andemeningen med primärvårdsreformen.
Vi menar att Sverige behöver ta ett större nationellt ansvar och ledarskap för att alla patienter oavsett bostadsort ska få god tillgång till primärvård och en nära vård av en hög kvalitet.
Flertalet undersökningar visar på att vården inte lever upp till människors förväntningar om bland annat tillgänglighet, delaktighet och kontinuitet. Allt fler patienter väntar betydligt längre på vård än vad vårdgarantin säger. De är ett stort misslyckande i svensk hälso- och sjukvård att befolkningen helt enkelt inte får rätt vård i rätt tid.
Fru talman! Redan 2016 konstaterade regeringens nationella samordnare att primärvården är underdimensionerad i förhållande till förväntningar och potential. Primärvården har också förhållandevis låg status hos befolkningen. Ska Sverige klara de utmaningar som finns inom hälso- och sjukvård behöver vi helt enkelt få en stark primärvård som bas. Det är vi alla överens om.
Sverigedemokraterna ställer sig dock frågande till om delar i propositionen verkligen bidrar till den tillgänglighet och den nära vård som befolkningen i hela Sverige behöver. Vi ser en särskild utmaning när det gäller såväl tillgänglighet som personella resurser i de delar av Sverige som är lite mer glesbefolkade. Men det är också ett faktum att det finns utmaningar med att bedriva primärvård på landsbygden. Här ser vi att utvecklingen av inte minst den digitala vården är en nödvändig och viktig faktor för en mer tillgänglig vård.
I förslaget om listning har de digitala vårdenheterna uteslutits för dem som inte har en fast närvaro i regionen. Det tenderar att begränsa tillgängligheten, precis som jag har nämnt, inte minst på landsbygden.
Vi ser också att det dels kan finnas vissa hinder med att genom förtydliganden i lagstiftningen försöka uppnå mål, dels att det överlag är problematiskt när det kommer till en fast läkarkontakt.
Givetvis ser vi det som ett mål i sig att primärvården verkar och ska verka för att knyta patienter till en läkare, som jag har nämnt inte minst i syfte att öka kontinuiteten och förståelsen. Frågan är ändå om det är rätt att lagstifta om fast läkarkontakt i dagsläget. Vi har lyft frågan om fast läkarkontakt under lång tid och drivit frågan länge, men som situationen ser ut i Sverige i dag, med en väldig brist på bemanning, är frågan om lagstiftningen verkligen når sitt syfte. Vi har brist på läkare, och vi har också brist på specialister inom allmänmedicin och primärvård. Vi behöver helt enkelt se till att vi får till incitament för att öka bemanningen.
Flera remissinstanser lyfter också fram liknande problematik. Bland annat ser vi det från Myndigheten för vård- och omsorgsanalys och Socialstyrelsen, som uttrycker att det tenderar att vara överflödigt att ytterligare förtydliga frågan i lagen. Region Norrbotten framför också att fast läkarkontakt för hela befolkningen inte är genomförbart utifrån tillgängligheten på läkare. Vi kan instämma.
Det är också intressant att regeringsföreträdare här i talarstolen pratar så väldigt gott om Danmarks exceptionella arbete i frågan. Det är någonting som min kollega Per Ramhorn har framfört väldigt länge här från talarstolen. Vi behöver titta på de goda exemplen från bland annat Danmark och Norge när det handlar om att dels få ned vårdköerna, dels få en effektivare vård.
Herr talman! I propositionen föreslås det också att patienten begränsas till att endast kunna göra två vårdval, det vill säga två byten av utförare per år. I utredningen Styrning för en mer jämlik vård presenterades siffror om att endast 24 procent av alla svenskar hade bytt vårdcentral under en treårsperiod, medan drygt 11 procent hade funderat på att byta men inte gjort det. Således är byte av utförare i sak inte en stor utmaning, och vi ser av den anledningen heller att en sådan begränsning skulle vara relevant att lagstifta om, om det nu inte är så att problematiken är väldigt stor särskilt i Järva.
För den enskilde som av olika anledningar, exempelvis på grund av flytt eller av andra skäl, vill byta utförare kan en sådan skrivning endast utgöra ett hinder. Det bör egentligen inte finnas med i lagen och kan inte heller anses proportionerligt. Det är en liten fråga i betänkandet i stort, men jag menar att man bör fråga sig vad som verkligen är relevant att lagstifta om och inte. Detta är kanske en fråga som vi inte skulle behöva lagstifta om egentligen.
Herr talman! Vi ser också utmaningar och hinder med att begränsa vårdgarantin till att endast gälla där personen är listad. Det går emot den vision vi har om att dels verka för att tillgängliggöra vårdkapacitet genom ett vårdgarantikansli där tillgänglig vårdkapacitet finns för den som har väntat längre än den vårdgaranti som finns, dels målet om att minska landets vårdköer, som i dag är extremt långa och där väntetiden i sig kan innebära att patientens sjukdomsbild förvärras.
Jag yrkar bifall till vår reservation 20. Därmed avslutar jag mitt anförande lite abrupt och tackar för en god debatt!