Fru talman! Det är viktigt att vi i Europa talar med
en röst. Det är den enda möjligheten att ha inflytande.
Och vi har ju enats om en grundläggande strategi för
EU:s roll när det gäller Mellanöstern. Den måste vi
vårda noggrant. Vi i Europa har ju många gånger i
historien pratat med många skilda röster. Det har
inneburit att vårt inflytande i motsvarande grad har
försvagats eller inte funnits över huvud taget.
Sedan vill jag ta upp frågan om rättighetsstadgan.
Uppfattade jag det rätt? Kommer den svenska rege-
ringen nu med kraft att driva linjen att det ska vara en
politisk deklaration i Nice om gemenskapernas an-
slutning till Europarådets stadga? Det vore mycket
bra i så fall. Och det skulle jag hälsa med stor till-
fredsställelse.
Låt mig slutligen säga att de övriga frågorna har
ju förankrats i riksdagen i de mandat som gavs inför
Amsterdamförhandlingarna, en gång i tiden. Det är
ganska många år sedan nu, men detta har i alla fall
diskuterats och beslutats i denna kammare och också
fortlöpande i EU-nämnden. Det finns ju inte anled-
ning att nu gå in och kommentera den förhandlings-
situation som råder. Låt mig bara säga att det finns en
betydande oro när det gäller att ordförandeskapet har
lagt den här förhandlingen så sent i december. Om det
skulle spricka riskerar man att skjuta upp den alldeles
centrala frågan om utvidgningen och förhandlingarna
med de central- och östeuropeiska länderna. Det vore
väl ändå skäl att försöka snabba på det här. Det är
sent nu, och det går kanske inte att ändra tidtabellen,
men det är anmärkningsvärt att vi mer än tre år efter
mötet i Amsterdam diskuterar samma saker.