Herr talman! Det är ju så att vi i Sverige har övergått till ramlagstiftning, från den detaljlagstiftning vi hade fram till 70-talet, ungefär. Det gör det lättare för en regering att komma med förordningar, författningar och vad det heter och för myndigheterna att komma med riktlinjer.
Hälso- och sjukvårdslagen skulle egentligen inte ha behövt ersättas av patientlagen, för i patientlagen står samma sak fast med fler ord. Då är frågan om inte den här förstärkningen av patientlagen måste vara mycket tydlig med att det krävs resurser. Det behövs utbildning och det behövs resurser som landsting och kommun måste avsätta för detta ändamål.
Här har vi ett problem med det kommunala självbestämmandet. Det tar liksom stopp i det här gränssnittet, och det måste tydliggöras att detta har man ett ansvar för. Det måste finnas tid, det måste finnas de som utbildar, det måste finnas uppföljning och det måste även finnas uppföljning av hur patienterna upplever allt detta.
Kommunikation är svårt. Man kan beskriva en hund på många olika sätt utan att visa bilder av hunden. När man sedan jämför uppfattningarna kan det vara så att en liten hund har jämställts med en stor hund. Jag har bilder från föreläsningar på hur svårt det kan vara med kommunikation. Men det är det här som måste tydliggöras.
Anders W Jonsson var inne på patientrörligheten i Sverige, som även den kommer in i bilden. Men för mig handlar det om att patient och vårdgivare talar om samma sak och har förstått samma sak. Ibland går det åt båda hållen, att vårdgivaren inte har förstått.