Herr talman! Jag är inte ute efter att finna en motsättning här. Jag är ute efter att finna ett svar på frågan varför den delen av en motion som ni ändå tagit er mödan att behandla inte kommenterades med ett ord. Det var det, herr talman, som jag tog upp.
Det är alldeles utomordentligt att kamraterna i utskottet bär med sig även det andra riskscenariot till justitieministern. Jag ska belysa det riskscenariot en gång till. Jag belyste bara den ena sidan av saken.
Med en lägre förlustavsättning för bankerna vid kreditgivning kräver man högre egeninsatser och högre solvensgrad. Det är ganska naturligt. Pendangerna ska ju balansera. Vad värre är har finansmarknaderna i världen själva kommit överens om en högre konsolideringsgrad, en högre kapitaltäckningsgrad för de egna företagen.
Det leder med obönhörlig kraft till att en lång rad mindre brandstodsbolag, mindre länsförsäkringsbolag, mindre försäkringsbolag av alla möjliga slag och mindre banker kanske inte klarar sig utan måste fusionera. Jag säger inte att det är fel. Jag säger bara att detta leder till en koncentration. Jag är inte säker på att den koncentrationen gynnar svensk landsbygd. Det är den dimensionen jag vill ha fram.
Det finns två riskmoment i Basel 2-reglerna som jag betraktar som nästan mer äventyrliga än den nya förmånsrättslagen. Nya förmånsrättslagen har ändå satts i sjön nästan på prov, interimistiskt, som jag upplever det. Det är hängslen, livrem och allt vad det nu kan vara. Men Basel 2-reglerna - som inte är beslutade i den här kammaren och bara kommer som en osynlig järnhand i den finansiella sektorn - är av allvarligare natur.